Ibland har man bara tid för de stora frågorna

Gammal och trött

Sitter och funderar på om jag ska skaffa myspace eller inte men har kommit fram till att det skulle kännas jävligt bakåtsträvande. Men vem vet, i morgon har jag kanske ändrat mig. Då kanske jag motiverar ett myspacemedlemskap med att jag är post-ironisk, precis som Gabster uttryckte det. Myspace är säkert jättekul för folk som håller på med musik, gråsprängda gitarrgältar och pilska indietjejer, but for a woman like me? Don't think so! HA!

Kan man förresten sluta intressera sig för musik? I sådant fall tror jag att jag är nära det stadiet just nu. Jag är mycket väl medveten om att det krävs ett visst engagemang för att hitta nya band och låtar. För några år sedan kunde jag spendera timmar på Recordnet i Stockholm för att sedan sätta mig på tåget till Kruppsala med några nya skivor i bagaget. Nu nöjer jag mig om jag hör lite rumänsk falsettsång över en inte alltför genomtänkt houseslinga. Och jag är helelr inte främmande för svulstiga ryska ballader där texterna sällan handlar om något annat än du, jag och kärleken. Men allra gladast blir jag förstås när jag lyssnar på Tatu. Jag skiter verkligen i att det är falsk marknadsföring; alla vet väl att den där lebbgrejen snarare var ett sätt att flirta med den manliga publiken än ett statement för ryska homosexuella. Det spelar ingen roll. En grå söndagseftermiddag i Chisinau finns det inget mer stämningsfullt att lyssna på. They're not gonna' get us!

P.s Den som är orolig för hur missanpassad jag komemr att vara den dag då jag återvänder till Sverige får gärna donera lite brända skivor. Hör av er så ger jag er adressen D.s

Östeuropas Ibiza

Sliten efter 40-årsfest hos mr Cunnar igår. Sjukt god mat och väldigt treeeeevligt. Valeriu, en skitdryg men ack så härlig moldav från världsbanken som aboslut måste vara bög, dansade non-stop hela kvällen medan Herr T från fisfrankrike satt och surade i soffan mestadels av tiden.Bilderna ser mer ut att komma ifrån Ibiza än från Chisinau och jag älskar det. Det finns väldigt mycket bra folk här nu.



Fick ett så fint mejl från en av studenterna idag. Glömde nästan bort att jag egentligen är oseriös.

"Hi,
I want to thank you for offering us such a great possibility to have a discussion with a foreign expert in the economy and in the CSR.
It was a great experience, because till now I really didn’t know a lot of things about CSR, about private corporation and their activities. I also consider that people from republic of Moldova must be more informed in the field of economy, because only like this we’ll be able to observe all the violations from our country. The information coming from West and from developed country is the main support that can be in the first stage of the increasing the progress of the economy.
So, our duty is to be acknowledged about all the changes and all that activities of big companies, in order to have a better model to chose and to implement in our country"

Våren kommer med donken

Clubul de presa din chisinau

Jag gillar verkligen människor som ställer upp. Har haft lite småpanik de senaste dagarna över att jag inte kunnat fixa något bra tema till "Discussion club" på fredag. Pratade med Åsa från världsbanken som lovade att komma och prata om företags sociala ansvar. Will be interesting kan jag lova.

Nu luktar jag tyvärr kökspersonal eftersom soppan jag åt till lunch bestämde sig för att stanna kvar i porerna. Ikväll är det Club de presa (en gång i månaden ordnar ijc träff med massa yrkesverksamma journalister) och tydligen kommer det att gå hett till. Alltså kommer jag väl i vanlig ordning sitta där som ett fån eller ett livs levande frågetecken. Arga moldaver brukar inte prata långsamt om man säger som så.

Dåliga män och älskade Riscani

Fikade med M från Sudan och fick höra hela hans livshistoria (som jag ska få återge här senare)och fick plötsligt hopp om det manliga släktet igen. Gick sedan för att handla mat på Number one. Var fullt uppe i kreativa tankar när jag hörde det omisskännliga bräkandet från andra sidan Atlanten. Amerikaner med moldaviskt damsällskap. Med risk för att återigen framställa mig själv som rasist/amerikanhatare; amerikanska mänmed moldavskor ger mig exakt samma känsla av obehag som äldre svenska män med små pygmékorta thailändskor. Save me!

"You have beautiful girls here in Moldova" var det sista jag hörde innan jag stängde dörren bakom mig för att åka hem till Riscani. När jag i vanlig or dning paniksprang uppför trapporna (det finns inte lyse hela vägen upp till fjärde våningen) kom jag på hur bisarrt det är att jag anser det här vara mitt hem. Det är liksom fullt normalt att kliva över hundskt och väja för pisspölar alternativt ta hissen med hakkors i. Crazy.

Kommentar överflödig.

"Du är så falsk att falskheten speglas i ögonen på dig"

Jag har aldrig varit i ett land där en välpolerad yta är så viktig som här i Moldavien. Alltifrån tjejer till lagar (slicka EU:s rumpa, hej och hå) och konventioner ska se perfekta ut utifrån.Jag ska ge er några exempel:

I torsdags åkte jag till Charity Centret (flyktingsstället) för att äta lunch med en av flyktingarna. Han var inte där så istället blev jag tvungen att dricka kaffe i tre timmar med chefen och några av de andra som jobbar där. Helt plötsligt apropå ingenting började trögchefen gnälla om saker jag gjort och borde ha gjort. Han tog fram senaste numret av ”Refugium”, UNHCR’s meningslösa magasin där noll utrymme ges för kritik eller åt att analysera de egentliga problemen, och pekade på en artikel som skrivits om seminariet vi ordnade på universitetet. Chefen var otroligt upprörd över att mitt namn inte stod med och menade på att det var ett stort misstag. Själv bryr jag mig noll om jag får erkännande i en jävla skittidning som produceras av FN:s korrupta skitorgan och förstod väl först inte dealen.

Lite senare slog det mig dock att just den här händelsen är väldigt karakteristisk för moldaviska organisationer, ministerier och officiella organ överlag. Det ska se bra ut det man gör, det måste dokumenteras och synas. Om det sedan ger en sann bild av verkligheten eller inte är mindre viktigt i sammanhanget. Vi kan ta ett annat exempel också det gällande flyktingarna. Under höstterminen fick jag höra att det byggdes om på flyktingförläggningen (Reception Centre). Så när jag kom dit efter cirka två månaders frånvaro fanns det ett nytt hus för vakterna, en grillplats och lite allmänna ”uppfräschnngar” av den redan kliniskt rena flyktingförläggningen. Den som besöker detta ställe kan omöjligt förstå att de är i Europas fattigaste land. Hur illa det är och hur lite rättigheter en flykting i Moldavien verkligen har i praktiken förstår man först efter ett tag.

Samma känsla har jag fått då jag varit på någon av alla dessa festligheter (”minoritetsdagen”, fest på barnhem etc. ) där ett helt oproportionerligt antal journalister funnits på plats. Jag är absolut inte emot ”glädjejournalistik” eller positiva händelser men det är ju faktiskt inte det moldaver först och främst behöver läsa, se eller höra. Falskheten står mig upp i halsen och jag tror att jag kommer att kräkas snart. Förmodligen innan det skett en förändring i det här landet.

Ett nytt år-wehey!

Varenda gång jag försöker skriva något här känns det som om jag måste rättfärdiga mig på samma sätt som Linda Rosing gjorde på Sourze. Ångestklumpen över att jag faktiskt borde delge mig av en vardag som otroligt får chansen av att uppleva växer bara i takt med antalet dagar sen mitt senaste inlägg. Trist egentligen för jag önskar ni kunde hänga med allt som händer här. Det hade kunnat vara manus för minst tre säsonger av en riktigt bra amerikansk dramaserie. Bara så ni vet.

Det är väl knappast aktuellt med en uppdatering av nyårsfirande och Sverigebesök. Känns som en evighet sedan men i stora drag skulle det kunna beskrivas ungefär så här: Från fattiglapp i Moldavien till hemmafru på Östermalm. Jag träffade alla men ändå ingen. Två veckor är inte nog för att hinna ta igen månader av tomma email-inkorgar och tysta telefoner. Jag är urusel på att höra av mig men har bestämt mig för att bli bättre. De senaste två helgerna tyckte jag att det var en smart ide´ att ringa folk i Sverige från min mobil. Medan Andreas imiterade Jessica Anderssons extremt pinsamma sexdans från Eurovision 2006 ringde jag Fredrik och förklarade hur mycket jag uppskattar honom som vän. Det kostade multum men det är det värt. Jag älskar er kompisar, jag hoppas ni vet om det.

Hur som helst; den 9:onde januari flög jag till Bukarest för att sedan ta nattåget till Chisinau alldeles ensam. Efter att bara några dagar tidigare ha sett den franska filmen ”Ils” , som knappast kan ses som ett franskt välkomnande av Rumäniens inträde i EU, var jag såklart livrädd för att bli mördad. Rädslan försvann dock ganska snabbt efter att jag hört att två amerikaner från peace corp fanns i samma vagn. Ibland är det rätt tryggt med amerikaner även om vi alla skrattar åt dem i smyg. De är ju bara för charmiga i sin naivitet. ”yeaaaaaaaah we’ll help you at the bordeeeeeerrr” tyckte jag mig höra dem säga till nån stackare på tåget. Please, ge mig en rast.

I Chisinau är allt nästan som vanligt, men bara nästan.
Efter ett litet email-battle och prata-ut-om-situationen-i-lägenheten har blev vår vän polacken riktigt trevlig. Han började diska (visserligen fortfarande utan diskmedel) och föreslog gemensamma utflykter. Så helt plötsligt en dag förra veckan droppade han nyheten om att han kommer att börja jobba i Transnistrien istället. Trots hans ansträngningar vore det falskt att inte erkänna att det kändes som en liten försenad julklapp. Att bo fem personer (sex när herr T från fisfrankrike är på besök) i en fyrarummare har varit mer en påfrestande. Julklapp nummer två fick vi i ungefär samma veva. Lillfransyskan betedde sig som ett as i en vecka och berättade sedan att hon ville prova att bo på flyktingcentret. ”Det känns inte riktigt som förut i lägenheten” sa hon när jag frågade vad orsaken var. Förmodligen syftade hon på de nya reglerna, bort med kommunistsystemet- alla delar med alla som i praktiken innebar att det var vi andra som gjorde allt- och FRAM MED INDIVIDEN. Klart att det kommer som en chock att plötsligt behöva betala och laga sin egen mat. Lillstumpan. Lite tråkigt känns det ändå men känslan av att bli av med ännu ett irritationsobjekt är ganska tillfredställande. Nu kan hon hålla sig där borta och springa barfota med sin franske pojkvän med skitfula byxor och bara vara såå volontärig HELA DAGARNA. Mohooo.

Så här elak är jag inte varje dag men jag är duktigt less på det där två dagisstjärtarna. Det var fullkomligt outhärdligt att jobba med dem och tro mig jag har verkligen försökt. Men det är svårt att jobba med personer som är så fokuserade på sin egen självbekräftelse att allt annat blir oviktigt. Och situationen med resten av personalen på min forna arbetsplats känner ni väl redan till.

Man behöver väl knappast vara rasist för att inse att en desorienterad afrikan
som bott i Moldavien sedan det var en del av Sovjetunionen, inte är den man
helst vill ha till chef.

Alltså spenderar jag nu den mesta av tiden på Independent Journalism Center där jag bland annat ska ordna en engelsk diskussionsklubb för journalisteleverna. I fredags diskuterade vi migration och det slutade med att två av eleverna började jiddra om rysk versus rumänsk kultur. Foarte intresant!

Det är kanske inte vad varken jag hade tänkt mig från början. Jag går inte runt och delar ut mat till skrikande flyktingbarn och emellanåt känns det jävligt meningslöst det jag gör (som nu när jag sitter i källaren och mysbloggar och skickar skvallermejl till kompisar som jobbar några gator bort). Men jag kan i alla fall trösta mig att jag försöker och det är fanimej alltid något. Jag har aldrig nätverkt (haha, gud.älskar det ordet) så mycket i hela mitt liv och vissa av människorna jag träffar gör mig verkligen tårögd. Som när jag var på besök hos en organisation som jobbar för vuxna utvecklingsstörda. Personalen som bestod av några äldre damer i 60-års åldern (sorry mamma) var så himla fina. Det tog två timmar att visa mig runt i byggnaden som blivit utsatt för en brand några månader tidigare. Och innan jag gick därifrån fick jag en ljusstake som något av "barnen" hade gjort. Den var jätteful men jag blev jätteglad ändå. Så söta!

Nu ska det jobbas,
Puss