I love Europe?

Invigde 2009 med palenka, glitter och champange i ett iskallt Budapest. Det var tredje gången jag besökte centraleuropas pärla (Prag, du får ursäkta, men turisterna har stulit mycket av din charm) och vad jag först bara avfärdade som en pensionärsstad med vackra byggnader, har nu nu klättrat rejält på min personliga lista över bästa städer i Europa. Det har naturligtvis att göra med att jag de två senaste gångerna har hängt med ungrare och svenskar som känner staden. De har kunnat ge den mer rättvisa än lonely planet eller några andra trista guideböcker. För mig som svensk, bosatt i Stockholm, är det naturligtvis upplyftande att få komma till en stad som inte dör fullständigt efter klockan tre, där det finns lite fräsiga källarbarer med kids som känner att de, då och då kan röka en joint utan att riskera att kallas " UNGA KNARKARE" på kvällstidningarnas löp. Men allt det där är väl ganska självklart och eftersom jag är outgrundligt less på Sverigegnället tänkte jag bjuda på ett litet intressant perspektiv från Budapest.

Min kompis Z bor i Ferencvaros, ett kvarter som med sin mix av socialfall i rivningsprojekt, nya byggnader och studenter ibland påminner om vissa delar av Berlin. Z älskar att festa och gå på alternativa klubbar där festandet kan ske mer spontant. Men till skillnad mot mig är hon inte lika exalterad över Budapests uteliv. För Z har de senaste årens politiska utveckling inneburit en besvikelse. Klubbar har tvingats att stänga, fler förbud har införts och priserna höjts. Politikerna, har enligt Z, slutat att lyssna och bryr sig mest om att passa in i den ”Europeiska familjen”. Jag frågade Z om hennes inställning till EU varpå hon svarade: ” Det jag älskar med Europa är att det finns så många kulturella skillnader. Men varför måste alla länder inom EU vara och se likadana ut?”.

Eftersom jag aldrig har sett min egen hemstad förändras på samma sätt (Ok, att de la ned Uppsalas Fellini var ett jävla misstag men i det stora hela har inte så mycket förändrats, varken till det bättre eller det sämre) kanske jag inte helt kan förstå Z:s besvikelse. Men jag tycker ändå att hennes fråga är ganska så befogad. Faktum är att det är något jag själv tänkt på de gånger jag härjat mig igenom Europa. Visst är det bra att städer, länder, får ekonomiska bidrag och hjälp att byggas upp, men måste det ske på bekostnad av kulturella skillnader?

Vem vet, om 20 år kanske vi lever i en enda jättehärlig europeisk galleria där Christer Sjögrens ”I love Europé (we’re a part of one big family)” spelas på repeat. Tanken är ganska obehaglig.