Ett nytt år-wehey!

Varenda gång jag försöker skriva något här känns det som om jag måste rättfärdiga mig på samma sätt som Linda Rosing gjorde på Sourze. Ångestklumpen över att jag faktiskt borde delge mig av en vardag som otroligt får chansen av att uppleva växer bara i takt med antalet dagar sen mitt senaste inlägg. Trist egentligen för jag önskar ni kunde hänga med allt som händer här. Det hade kunnat vara manus för minst tre säsonger av en riktigt bra amerikansk dramaserie. Bara så ni vet.

Det är väl knappast aktuellt med en uppdatering av nyårsfirande och Sverigebesök. Känns som en evighet sedan men i stora drag skulle det kunna beskrivas ungefär så här: Från fattiglapp i Moldavien till hemmafru på Östermalm. Jag träffade alla men ändå ingen. Två veckor är inte nog för att hinna ta igen månader av tomma email-inkorgar och tysta telefoner. Jag är urusel på att höra av mig men har bestämt mig för att bli bättre. De senaste två helgerna tyckte jag att det var en smart ide´ att ringa folk i Sverige från min mobil. Medan Andreas imiterade Jessica Anderssons extremt pinsamma sexdans från Eurovision 2006 ringde jag Fredrik och förklarade hur mycket jag uppskattar honom som vän. Det kostade multum men det är det värt. Jag älskar er kompisar, jag hoppas ni vet om det.

Hur som helst; den 9:onde januari flög jag till Bukarest för att sedan ta nattåget till Chisinau alldeles ensam. Efter att bara några dagar tidigare ha sett den franska filmen ”Ils” , som knappast kan ses som ett franskt välkomnande av Rumäniens inträde i EU, var jag såklart livrädd för att bli mördad. Rädslan försvann dock ganska snabbt efter att jag hört att två amerikaner från peace corp fanns i samma vagn. Ibland är det rätt tryggt med amerikaner även om vi alla skrattar åt dem i smyg. De är ju bara för charmiga i sin naivitet. ”yeaaaaaaaah we’ll help you at the bordeeeeeerrr” tyckte jag mig höra dem säga till nån stackare på tåget. Please, ge mig en rast.

I Chisinau är allt nästan som vanligt, men bara nästan.
Efter ett litet email-battle och prata-ut-om-situationen-i-lägenheten har blev vår vän polacken riktigt trevlig. Han började diska (visserligen fortfarande utan diskmedel) och föreslog gemensamma utflykter. Så helt plötsligt en dag förra veckan droppade han nyheten om att han kommer att börja jobba i Transnistrien istället. Trots hans ansträngningar vore det falskt att inte erkänna att det kändes som en liten försenad julklapp. Att bo fem personer (sex när herr T från fisfrankrike är på besök) i en fyrarummare har varit mer en påfrestande. Julklapp nummer två fick vi i ungefär samma veva. Lillfransyskan betedde sig som ett as i en vecka och berättade sedan att hon ville prova att bo på flyktingcentret. ”Det känns inte riktigt som förut i lägenheten” sa hon när jag frågade vad orsaken var. Förmodligen syftade hon på de nya reglerna, bort med kommunistsystemet- alla delar med alla som i praktiken innebar att det var vi andra som gjorde allt- och FRAM MED INDIVIDEN. Klart att det kommer som en chock att plötsligt behöva betala och laga sin egen mat. Lillstumpan. Lite tråkigt känns det ändå men känslan av att bli av med ännu ett irritationsobjekt är ganska tillfredställande. Nu kan hon hålla sig där borta och springa barfota med sin franske pojkvän med skitfula byxor och bara vara såå volontärig HELA DAGARNA. Mohooo.

Så här elak är jag inte varje dag men jag är duktigt less på det där två dagisstjärtarna. Det var fullkomligt outhärdligt att jobba med dem och tro mig jag har verkligen försökt. Men det är svårt att jobba med personer som är så fokuserade på sin egen självbekräftelse att allt annat blir oviktigt. Och situationen med resten av personalen på min forna arbetsplats känner ni väl redan till.

Man behöver väl knappast vara rasist för att inse att en desorienterad afrikan
som bott i Moldavien sedan det var en del av Sovjetunionen, inte är den man
helst vill ha till chef.

Alltså spenderar jag nu den mesta av tiden på Independent Journalism Center där jag bland annat ska ordna en engelsk diskussionsklubb för journalisteleverna. I fredags diskuterade vi migration och det slutade med att två av eleverna började jiddra om rysk versus rumänsk kultur. Foarte intresant!

Det är kanske inte vad varken jag hade tänkt mig från början. Jag går inte runt och delar ut mat till skrikande flyktingbarn och emellanåt känns det jävligt meningslöst det jag gör (som nu när jag sitter i källaren och mysbloggar och skickar skvallermejl till kompisar som jobbar några gator bort). Men jag kan i alla fall trösta mig att jag försöker och det är fanimej alltid något. Jag har aldrig nätverkt (haha, gud.älskar det ordet) så mycket i hela mitt liv och vissa av människorna jag träffar gör mig verkligen tårögd. Som när jag var på besök hos en organisation som jobbar för vuxna utvecklingsstörda. Personalen som bestod av några äldre damer i 60-års åldern (sorry mamma) var så himla fina. Det tog två timmar att visa mig runt i byggnaden som blivit utsatt för en brand några månader tidigare. Och innan jag gick därifrån fick jag en ljusstake som något av "barnen" hade gjort. Den var jätteful men jag blev jätteglad ändå. Så söta!

Nu ska det jobbas,
Puss