Förstår ni hur det hänger ihop?

Morgontankar. Slutsats:jag är bäst.

Jobba röven av sig eller plugga?
Just nu känns det mest som om jag skulle vilja ligga på en strand, dock inte vid en förorenad flod i Moldavien. Nej, tankarna kretsar kring framtiden. Hösten och vintern. Vad ska jag göra?

Och nej, jag är inte orolig. De riktiga avgrundsångestdagarna är över (peppar, peppar och Andeas lär inte tro mig) numera är det bara ångest-light vilket jag antar att de flesta människor känner lite då och då. Lite gnäll och självömkande på en balanserad nivå. Tänk om alla lozecsvenannar, hej-jag-sjukskriver-mig-för-jag-känner-mig-ful-kvinnor och män med för den delen, bara kunde ta och fatta. Det är NORMAAAALT.

Hur som helst, en av de coolaste kvinnorna http://www.ifex.org/eng/content/view/full/54855/ jag någonsin träffat föreslog för några veckor sedan att jag skulle stanna i Moldavien och söka jobb på Sida. Hur orealistiskt det nu än är med tanke på att jag inte har någon adekvat utbildning så är det ändå en himla fin komplimang. Jag suger på den ett bra tag till medan jag fortsätter göra Chisinau by night och smygsurfa på dagarna.

Operamaffia och stari melnik

Den här veckan har jag hängt en hel del med IJC’s gästande instruktörer; Mark, en genombitter TV-reporter från Canada och Charles, en snygg och smart amerikansk radioreporter stationerad i Moskva. Båda hade fått det ganska otacksamma uppdraget att under endast två veckor försöka få journalisteleverna att förstå vikten av att göra en bra story och samtidigt kunna redigera och mecka med olika radioprogram etc. Förmodligen hade det behövts minst en månad för att få studenterna att förstå. Det som journalistelever i Sverige ska lära sig under tre år ska eleverna här lära sig under ett år. Hetsigt var ordet.

Hur som helst tog jag i måndags med dem till Bar 513, en liten undangömd bar som faktiskt inte spelar rysk popmusik och som skulle kunna platsa in rätt bra på Söder eller kanske till och med i Berlin. Mark är runt femtio men beter sig som ett ADHD-barn och lär ha retat gallfeber på de flesta under sina dryga två veckor i Moldavien. Han kallade IJC’s chaufför för en lat tjockis (dock inte så att han hörde) och tyckte att var man inte nöjd med något så skulle man kräva sin rätt att få det bästa. Han berättade även hur han passerat den långa kön till den rumänska ambassaden och begärt att få filma och naturligtvis fått avslag. Istället för att föra en diplomatisk konversation satte han igång filmkameran och filmade ändå. ”They call it a democracy for fuck sake”. Grymt störig med ack så underhållande.

Charles var väl något mer human och någon jag hoppas hålla kontakten med. Och då inte bara för att det var så skönt att äntligen få se en snubbe i svart hood istället för tråkiga skjortor och slipsar. Under gårdagens besök på den ryssdominerade karokebaren i närheten av 513 introducerades vi båda för en ny, mycket spännande musikgenre; operamaffia. Och jag tror att jag funnit en själsfrände, någon annan med kärlek för det bisarra, allt det sjuka som händer när man bor i en Öststat. Tänk er själva. Ni sitter på en inrökt bar, omgiven av en massa killar som ser ut att heta Boris och ha fett med cash. Så plötsligt kliver en av dem fram, greppar mikrofonen och börjar sjunga ryska ballader med värsta operarösten. Hur ofta händer det egentligen?

Idag känner jag mig, trots att det inte blev ett alltför stort alkoholintag, jävligt spak. Trött, gnällig och slö. Skulle sitta fint med lite svensk vänskap och min alldeles egna Jonas.

Hejdå Annastacia

Jävla blogger. Hur får man in bilderna under texten? Ser ju helt kefft ut. En annan keff sak är att vår katt ska flytta. Det kommer bli tomt och tyst men hon kommer få det bra. Mormor Maria i Rosu ska ta hand om henne.

“In Moldova you looked to relationships for warmth. The radiators were useless”(om förra veckans ledighet)

För att kompensera för resten av årets förtryck har den moldaviska regeringen infört två dagars ledigt till kvinnornas ära. ”Hej vi köper tårta, blommor och låter er softa i ett par dagar så kom fan inte och säg att vi inte är sköna killar”. Kanske fanns det någon djupare tanke bakom beslutet även om jag är rätt övertygad om att det var blomförsäljarna som gynnades mest. Hur som helst hade jag inte tänkt ägna ett blogginlägg åt att svettas över dubbelmoral och oansvariga politiker medan jag vevar med mina arga feministarmar. Nej, tvärtom är jag ganska tacksam över denna oväntade ledighet som äntligen gav mig ett tillfälle att lämna Chisinau som på senaste tiden känts gråare än någonsin.

Så när C, en av mina moldavkompisar som jag lärt känna via IJC, frågade om jag ville följa
med till hennes mormor som bor i Rosu, en by utanför Cahul, Moldaviens tredje största stad,
kunde jag ju knappast säga nej. Att jag över huvud taget var lite tveksam beror på att C och jag aldrig riktigt klickat. Med risk för att låta alltför nedlåtande så tror jag att hennes glädje över att få en utländsk kompis har överskuggat allt annat. Annars hade hon nog också insett att våra konversationer aldrig kommer längre än till jo-i-sverige-äter-vi-också-grönsaker-nivån. Well, hur som helst så bestämde jag mig för att chansen att få bo hos en äkta moldavmormor vägde tyngre och bestämde mig till sist för att åka.

Cahul är långtifrån den fattigaste staden i Moldavien, nyöppnade pizzahak är ett av flera tecken på en spirande kapitalism. Trots det var det svårt att inte bli påmind om den massmigration( cirka 800 000, en fjärdel av befolkningen, beräknas ha lämnat landet enligt http://www.iom.md/strategy.html) som drabbat Moldavien sedan Sovjetunionens upplösning. Tomma hus och byggnader där studenter tidigare hade bott vittnade om en tid då en stor del av den yngre generationen fortfarande fanns kvar i staden. Även C:s familj är splittrad. När hon var sju år lämnade hennes mamma och moster Moldavien för att söka lyckan i Turkiet, där de tjänar så pass mycket att de kan försörja både sig själva och de släktingar som är kvar. Pappan flyttade till Chisinau där han lever med en ny familj vilket naturligtvis inte var helt otraumatiskt, speciellt inte i ett land som Moldavien där kärnfamiljen är så viktig.

Hur som helst, man kan säga mycket om moldaver och deras livsöden, men ingen kan anklaga dem för att inte veta hur man tar hand om en gäst. Under de dryga två dagar som jag var där blev jag gödd med kyckling från gården, borstj, majonässallader och mamaliga, något slags majsgröt som moldaverna av någon anledning är omåttligt stolta över. Jag fick till och med låna för korta mjukiskläder i en färgsprakande blandning, ”You’re the guest”. Väldigt synd att jag inte förevigades på kort (hade lånat Fabiennes kamera men batteriet tog slut) för jag såg ungefär ut som någon som grävt bland Myrornas allra skabbigaste utbud.

Självklart kom jag bättre överens med mormor Maria än med C. Det är något med mig och äldre tanter för jag blir så där otroligt oemotståndlig och de bara älskar mig, och jag älskar dem. Så om det var lite ansträngt med C så kompenserades det med den värme som lilla hetsmormor utstrålade. När det var dags för mig att åka fick jag till och med en flaska hemmagjort vin och två burkar inlagda tomater som avskedspresent.

På vägen hem höll jag på att kvävas till döds i avföringsångorna på världshistoriens äckligaste toalett; ett hål i marken med en meter kort cementvägg som skydd intill nästa ”toalett”. Kvinnan bredvid mig kräktes och jag kom att tänka på Ulrika från IM, som råkade tappa sin väska i ett annat hål, i en annan Moldavisk by. Jag mådde illa hela den brokiga vägen till Chisinau men när jag kom tillbaka till Riscani var allting plötsligt mindre grått. Mars ut sen blir det vår på riktigt.

The city of love

I väntan på bättre tider kan ni ju hålla tillgodo med en liten pigg sommarfilm från Chisinau. Vem kan egentligen motstå flöjtmusik?

http://www.youtube.com/watch?v=Mnbc40aXzLA

Och har ni inte fått nog av detta fantastiska land kan ni kolla in den här filmen http://www.youtube.com/watch?v=SQ7Sb1oimmM där Domn Lars spelar doktorn.

Wehey!

Februari i stora drag, då jag inte tänkte på min fina mamma

• Mid term evaluation i Transnistrien (ja, i Transnistrien! ) och fint och fräscht dessutom), där vi undvek att prata om de riktiga konflikterna och istället höll oss till sträckgubbar på papper med pratbubblor i stil med ”Don’t hit me”. Jag fick såklart allergiska utslag alla samarbetsövningar (hur många tusen per år lägger organisationer /företag ut på ”teambuildande” helger där deltagarna mest tittar på klockan och önskar att det var över?) men var ändå tvungen att erkänna att bastubadet, de bekväma sängarna och utsikten mot Nistrufloden, som när man kisade påminde lite om Kroatien, faktiskt gjorde det hela till en lyckad helg. Besides, folk kan ju faktiskt förändras.
  


• Två personer i min bekantskapskrets (foto kommer) ser tillsammans nästan exakt ut som Fredrik och Filippa Reinfeldt. Extremt rolig upptäckt och gör dessutom att den nyinförda videokvällen (varje onsdag) känns lite speciell. Videokväll med Fredrik och Filippa i Chisinau, ja ni förstår.
  


• Min rumänska framåt om än väldigt långsamt. Mycket tack vare söta Aliona som numera också jobbar på IJC.
  


• Alla hjärtans dag som firades bland Moldaviens mest utstötta; bögarna, lebbarna och de utvecklingsstörda. Två killar på Hope and Health http://www.moldovahope.org/ började nästan bråka om vem som skulle få dansa med Fabienne. ”Så mycket uppmärksamhet har jag aldrig fått på alla hjärtans dag”. Så fint!
  


• Jobbet är bra och intressant. För några veckor sedan åkte jag och Diana från IJC till invigningen av det nya EU-informationscentret i Cahul där självaste presidenteden talade. Hela idén med centret är att sprida kunskap om integrationsprocessen till människorna i Chaulregionen och öka dialogen mellan dem och politikerna. Enligt programmet skulle presidenten och de utländska sponsorerna tala först och i slutet av dagen skulle det finnas tid för allmän debatt. Lät som ett ganska logiskt upplägg tyckte jag tills vi återvände efter kaffepausen och insåg att ingen av herrarna från Väst hade bemödat sig med att stanna kvar. ”Nu när diplomaterna har lämnat oss kan ju ni andra flytta lite närmare” menade killen från Euroasia Foundation som organiserade dagen, och jag undrar om han själv insåg det ironiska i det hela. Den allmänna debatten hölls nu istället enbart mellan moldaviska politiker och en tapper skara människor som överlevt de oinspirerade talen där begrepp som integration, demokrati och dialog används åtminstone en gång för mycket.På den obligatoriska mingla-och-nätverka-medan-du-har-mat-i-munnen-lunchen pratade jag med chefen för en viss svensk biståndsorganisation, som också var en av talarna. Han påpekade själv det märkliga med det hela och förklarade att när presidenten lämnat salen hade de andra blivit ombedda följa med för att delta vid något kulturellt evenemang.Det är väl knappast någon som blir förvånad men ändå. Tråkigt att en så fin ide´ inte ens överlevde invigningen.
  

Spretigt blogginlägg. Men det får gå ändå. Nu är ni med i alla fall.