"Du är så falsk att falskheten speglas i ögonen på dig"

Jag har aldrig varit i ett land där en välpolerad yta är så viktig som här i Moldavien. Alltifrån tjejer till lagar (slicka EU:s rumpa, hej och hå) och konventioner ska se perfekta ut utifrån.Jag ska ge er några exempel:

I torsdags åkte jag till Charity Centret (flyktingsstället) för att äta lunch med en av flyktingarna. Han var inte där så istället blev jag tvungen att dricka kaffe i tre timmar med chefen och några av de andra som jobbar där. Helt plötsligt apropå ingenting började trögchefen gnälla om saker jag gjort och borde ha gjort. Han tog fram senaste numret av ”Refugium”, UNHCR’s meningslösa magasin där noll utrymme ges för kritik eller åt att analysera de egentliga problemen, och pekade på en artikel som skrivits om seminariet vi ordnade på universitetet. Chefen var otroligt upprörd över att mitt namn inte stod med och menade på att det var ett stort misstag. Själv bryr jag mig noll om jag får erkännande i en jävla skittidning som produceras av FN:s korrupta skitorgan och förstod väl först inte dealen.

Lite senare slog det mig dock att just den här händelsen är väldigt karakteristisk för moldaviska organisationer, ministerier och officiella organ överlag. Det ska se bra ut det man gör, det måste dokumenteras och synas. Om det sedan ger en sann bild av verkligheten eller inte är mindre viktigt i sammanhanget. Vi kan ta ett annat exempel också det gällande flyktingarna. Under höstterminen fick jag höra att det byggdes om på flyktingförläggningen (Reception Centre). Så när jag kom dit efter cirka två månaders frånvaro fanns det ett nytt hus för vakterna, en grillplats och lite allmänna ”uppfräschnngar” av den redan kliniskt rena flyktingförläggningen. Den som besöker detta ställe kan omöjligt förstå att de är i Europas fattigaste land. Hur illa det är och hur lite rättigheter en flykting i Moldavien verkligen har i praktiken förstår man först efter ett tag.

Samma känsla har jag fått då jag varit på någon av alla dessa festligheter (”minoritetsdagen”, fest på barnhem etc. ) där ett helt oproportionerligt antal journalister funnits på plats. Jag är absolut inte emot ”glädjejournalistik” eller positiva händelser men det är ju faktiskt inte det moldaver först och främst behöver läsa, se eller höra. Falskheten står mig upp i halsen och jag tror att jag kommer att kräkas snart. Förmodligen innan det skett en förändring i det här landet.