Förutom att ha druckit litervis med femkronorsöl,varit i Ukraina och Rumänien har jag hunnit med att vara skitsur de senaste månaderna. Här är en av anledningarna:
Andreas mamma var här för några veckor sedan. Som vilken annan mamma som helst skulle ha gjort, hade hon tagit med sig lite saker från Sverige. Däribland en omsorgsfullt utklippt artikel från Amelia om när Persbrandt besökte Moldavien. Jag förmodar att de flesta som hittat till min blogg aldrig ens har hållit i ett nummer av Amelia och heller inte har någon aning om att Persbrandt är UNCEF- ambassadör.
Hur som helst, artikeln är som man kunde förvänta sig inget journalistiskt mästerverk. Med undantag för Persbrandt som faktiskt verkade ha gjort en hel del korrekta iakttagelser, var det väl inte mycket som inte sagts förut. Moldavien är Europas fattigaste land, förhållandena på barnhemmen är hemska och varje år traffickeras tusentals tjejer till Västeuropa*, detta tillsammans med bilder där Persbrandt ser bekymrad ut i sin dramatenkappa. Jag hade förmodligen aldrig ens nämnt artikeln om det inte vore för att den på ett så tydligt sätt visar hur svensk media väljer att skildra fattigdom i ett land som Moldavien.
På något sätt tycks svensk media ha bestämt sig för att fattigdom är synonymt med totalt lidande; människor som springer från bomber, föräldralösa barn eller afrikaner i höftskynken som letar efter mat i buskar. De som befinner sig någonstans där mittemellan, är ofta inte inom ramen för det mediala intresset. Ofta verkar det som om journalister redan skaffat sig en uppfattning och istället för att tänka i bredare perspektiv och vara öppna och objektiva, spenderar de mesta av tiden med att leta efter fakta som passar in på deras förhand bestämda historia. För hade de få journalister som faktiskt kommer till Moldavien valt ett annat sätt att förhålla sig till verkligheten, hade de sett att fattigdom även tar sig andra uttryck än bara genom trafficking och risiga barnhem.
Som en följd av de senaste årens intensiva mediala fokus på trafficking har alltfler utländska organisationer börjat stötta olika traffickingrelaterade projekt. Det är naturligtvis positivt att något så vidrigt som trafficking tas på allvar, men samtidigt finns det mängder med problem som också förtjänar uppmärksamhet. Jag tänker till exempel på de vuxna med mentala störningar (mer än 15 000 bara i Chisinau) som lever i princip isolerade från det moldaviska samhället. Eller alla de journalister som inte kan skriva precis vad de vill och som ofta saknar kunskap om hur media fungerar. Avslutade nyligen en artikel om utländskt stöd till moldavisk media och kunde konstatera att något så fundamentalt som ett fungerande medieklimat sällan är en prioritet för utländska biståndsorganisationer (artikeln publiceras i slutet av juni. Den som vill läsa kan höra av sig till mig).
Är det helt enkelt så att svenska medier bara kan rapportera om sådant som man vet får västerländska diplomater att lyfta sina feta arslen och oss vanliga dödliga att skänka en krona eller två om kändisar som typ Persbrandt säger att det är hemskt att folk borde bry sig? Finns det inte mer granskande journalistik än så?
(bilden är tagen på hemvägen från Bucharest. Busschauffören såg sin bästis i en mötande buss, sket fullständigt i att folk ville hem, stannade bussen och skrek att det var paus)
