Odessa- badsemester med ukrainska maffian

När jag i tisdags helt utan problem (!)passerade Transnistrien för att komma till Odessa, blev det fjärde gången jag besökte Europas största land. Ukraina, med dess fascinerande historia och bisarra brytning mellan väst och öst, har snabbt blivit ett av mina favoritländer. Varenda gång jag varit där har jag kommit på varför jag älskar att vara i gamla sovjetstater. Känslan av att vara där det händer; se företag och restauranter att startas upp och saker och ting förändras, är helt främmande för någon som är uppvuxen i landet lagom. För i Ukraina finns ingenting som heter lagom. Bilarna som står parkerade längs de breda boulevarderna är alldeles för dyra, musklerna på maffiakillarna orimligt stora och arbetspassen för hotellpersonalen alltför långa. Karikatyrerna avlöser varandra; minnet av den reaktion min käre far utlöste då han, mina varningar till trots, la upp kartan på en parkerad bil, kommer jag förmodligen aldrig glömma. Sekunden efter att han placerat kartan på motorhuven, stegade en biffig man i 30årsåldern ut från en närliggande butik. Han gruffade något ohörbart på vad som antagligen var ryska och spände hela kroppen så att det inte gick att missförstå budskapet; stå aldrig för nära en ukrainsk bil. DET KAN VARA LIVSFARLIGT!

Ändå måste jag säga att de större städerna jag besökt (Kiev, Liviv och Odessa) är långt mer utvecklade än vad de flesta tycks tro. I Odessa till exempel, åt jag den mest prisvärda maten jag ätit på länge (med undantag från Moldavien där allt i matväg är prisvärt eftersom det i princip inte kostar någonting), blev vänligt bemött av servitriser och flera ställen hade menyer på engelska. Odessa ligger precis vid svarta havet och det brukar ju nästan alltid vara en bra förutsättning för att kunna bli ett attraktivt turistmål. Inte för att Odessas stränder är direkt fina eller ens går att jämföra med de där überpopulära stränderna i typ Frankrike och Spanien. Mig gör det detsamma, jag sitter faktiskt hellre och dricker superbillig öl, serveras av sådana som heter Svetlana och Igor medan mina favorithits spelas på högsta volym, istället för att bli ruinerad och tvingas spendera semestern med tusen andra svennar/ hippa västeuropéer.

En sak kommer jag dock aldrig vänja mig vid när det gäller att resa i dessa regioner; ineffektiviteten, transportmedlen och att det ta mig fasen inte går att planera någonting. Denna resas traumatiska inslag bestod i en utebliven buss där samtliga personer som köpt biljett möttes av beskedet att det inte gick några fler bussar den dagen. Det hela slutade med att jag, pappa, mamma och en turkisk man ”dealade” med ukrainska maffian för att få ett OK pris för en bilresa tillbaka till Chisinau. ”Taxichauffören” som uppenbarligen inte kunde tjäna mycket på den cirka 3 timmar långa bilfärden- pengarna betalade vi till tre tjocka män med guldkedjor- var bland det otrevligaste jag någonsin stött på. Han bevakade varje rörelse vi gjorde och när vi stannade till och steg ur bilen borstade han demonstrativt bort tre smulor som vi råkat tappa i baksätet. Utan den snälle, turkiske mannen som hanterade chauffören på ryska, hade jag nog varit rädd på riktigt. Nu blev det mest en komisk upplevelse och precis innan vi klev ur slängde jag i smyg ner två pistagenötsskal på golvet. Vardagsrevolt var ordet.

Nu är päronen på väg tillbaka med buss till Odessa, för att i morgon ta flyget tillbaka till landet lagom. Själv är jag kvar här i Chis och sitter som bäst och funderar på om det ska bli KRIM eller inte innan jag slutligen kommer hem. Hur det än blir med den saken så är jag säker på att jag kommer att återvända till Ukraina. I am crazy in love!

P.s pappa, ta av dig hawaiiskjortan innan du når Arlanda. Det kommer inte att uppfattas som ironi inom Sveriges gränser d.s