vardagsrevolt

I love Europe?

Invigde 2009 med palenka, glitter och champange i ett iskallt Budapest. Det var tredje gången jag besökte centraleuropas pärla (Prag, du får ursäkta, men turisterna har stulit mycket av din charm) och vad jag först bara avfärdade som en pensionärsstad med vackra byggnader, har nu nu klättrat rejält på min personliga lista över bästa städer i Europa. Det har naturligtvis att göra med att jag de två senaste gångerna har hängt med ungrare och svenskar som känner staden. De har kunnat ge den mer rättvisa än lonely planet eller några andra trista guideböcker. För mig som svensk, bosatt i Stockholm, är det naturligtvis upplyftande att få komma till en stad som inte dör fullständigt efter klockan tre, där det finns lite fräsiga källarbarer med kids som känner att de, då och då kan röka en joint utan att riskera att kallas " UNGA KNARKARE" på kvällstidningarnas löp. Men allt det där är väl ganska självklart och eftersom jag är outgrundligt less på Sverigegnället tänkte jag bjuda på ett litet intressant perspektiv från Budapest.

Min kompis Z bor i Ferencvaros, ett kvarter som med sin mix av socialfall i rivningsprojekt, nya byggnader och studenter ibland påminner om vissa delar av Berlin. Z älskar att festa och gå på alternativa klubbar där festandet kan ske mer spontant. Men till skillnad mot mig är hon inte lika exalterad över Budapests uteliv. För Z har de senaste årens politiska utveckling inneburit en besvikelse. Klubbar har tvingats att stänga, fler förbud har införts och priserna höjts. Politikerna, har enligt Z, slutat att lyssna och bryr sig mest om att passa in i den ”Europeiska familjen”. Jag frågade Z om hennes inställning till EU varpå hon svarade: ” Det jag älskar med Europa är att det finns så många kulturella skillnader. Men varför måste alla länder inom EU vara och se likadana ut?”.

Eftersom jag aldrig har sett min egen hemstad förändras på samma sätt (Ok, att de la ned Uppsalas Fellini var ett jävla misstag men i det stora hela har inte så mycket förändrats, varken till det bättre eller det sämre) kanske jag inte helt kan förstå Z:s besvikelse. Men jag tycker ändå att hennes fråga är ganska så befogad. Faktum är att det är något jag själv tänkt på de gånger jag härjat mig igenom Europa. Visst är det bra att städer, länder, får ekonomiska bidrag och hjälp att byggas upp, men måste det ske på bekostnad av kulturella skillnader?

Vem vet, om 20 år kanske vi lever i en enda jättehärlig europeisk galleria där Christer Sjögrens ”I love Europé (we’re a part of one big family)” spelas på repeat. Tanken är ganska obehaglig.

Ett stycke historia

2008 kommer att gå till historien som året då Usa valde sin förste svarte president. Men det är också året då jag bestämde mig för att börja blogga igen.

Vilken händelse som är viktigast avgör bara du själv, käre läsare.

Skål!

Odessa- badsemester med ukrainska maffian

När jag i tisdags helt utan problem (!)passerade Transnistrien för att komma till Odessa, blev det fjärde gången jag besökte Europas största land. Ukraina, med dess fascinerande historia och bisarra brytning mellan väst och öst, har snabbt blivit ett av mina favoritländer. Varenda gång jag varit där har jag kommit på varför jag älskar att vara i gamla sovjetstater. Känslan av att vara där det händer; se företag och restauranter att startas upp och saker och ting förändras, är helt främmande för någon som är uppvuxen i landet lagom. För i Ukraina finns ingenting som heter lagom. Bilarna som står parkerade längs de breda boulevarderna är alldeles för dyra, musklerna på maffiakillarna orimligt stora och arbetspassen för hotellpersonalen alltför långa. Karikatyrerna avlöser varandra; minnet av den reaktion min käre far utlöste då han, mina varningar till trots, la upp kartan på en parkerad bil, kommer jag förmodligen aldrig glömma. Sekunden efter att han placerat kartan på motorhuven, stegade en biffig man i 30årsåldern ut från en närliggande butik. Han gruffade något ohörbart på vad som antagligen var ryska och spände hela kroppen så att det inte gick att missförstå budskapet; stå aldrig för nära en ukrainsk bil. DET KAN VARA LIVSFARLIGT!

Ändå måste jag säga att de större städerna jag besökt (Kiev, Liviv och Odessa) är långt mer utvecklade än vad de flesta tycks tro. I Odessa till exempel, åt jag den mest prisvärda maten jag ätit på länge (med undantag från Moldavien där allt i matväg är prisvärt eftersom det i princip inte kostar någonting), blev vänligt bemött av servitriser och flera ställen hade menyer på engelska. Odessa ligger precis vid svarta havet och det brukar ju nästan alltid vara en bra förutsättning för att kunna bli ett attraktivt turistmål. Inte för att Odessas stränder är direkt fina eller ens går att jämföra med de där überpopulära stränderna i typ Frankrike och Spanien. Mig gör det detsamma, jag sitter faktiskt hellre och dricker superbillig öl, serveras av sådana som heter Svetlana och Igor medan mina favorithits spelas på högsta volym, istället för att bli ruinerad och tvingas spendera semestern med tusen andra svennar/ hippa västeuropéer.

En sak kommer jag dock aldrig vänja mig vid när det gäller att resa i dessa regioner; ineffektiviteten, transportmedlen och att det ta mig fasen inte går att planera någonting. Denna resas traumatiska inslag bestod i en utebliven buss där samtliga personer som köpt biljett möttes av beskedet att det inte gick några fler bussar den dagen. Det hela slutade med att jag, pappa, mamma och en turkisk man ”dealade” med ukrainska maffian för att få ett OK pris för en bilresa tillbaka till Chisinau. ”Taxichauffören” som uppenbarligen inte kunde tjäna mycket på den cirka 3 timmar långa bilfärden- pengarna betalade vi till tre tjocka män med guldkedjor- var bland det otrevligaste jag någonsin stött på. Han bevakade varje rörelse vi gjorde och när vi stannade till och steg ur bilen borstade han demonstrativt bort tre smulor som vi råkat tappa i baksätet. Utan den snälle, turkiske mannen som hanterade chauffören på ryska, hade jag nog varit rädd på riktigt. Nu blev det mest en komisk upplevelse och precis innan vi klev ur slängde jag i smyg ner två pistagenötsskal på golvet. Vardagsrevolt var ordet.

Nu är päronen på väg tillbaka med buss till Odessa, för att i morgon ta flyget tillbaka till landet lagom. Själv är jag kvar här i Chis och sitter som bäst och funderar på om det ska bli KRIM eller inte innan jag slutligen kommer hem. Hur det än blir med den saken så är jag säker på att jag kommer att återvända till Ukraina. I am crazy in love!

P.s pappa, ta av dig hawaiiskjortan innan du når Arlanda. Det kommer inte att uppfattas som ironi inom Sveriges gränser d.s

Crazy Moldova

(bilden är tagen på hemvägen från Bucharest. Busschauffören såg sin bästis i en mötande buss, sket fullständigt i att folk ville hem, stannade bussen och skrek att det var paus)

Jag hade tänkt förklara varför jag inte skrivit så mycket under våren, men upptäckte att min vän Åsa redan sammanfattat det alldeles perfekt. Läs hennes inlägg "short on Chisinau" och ni kommer förstå ungefär hur jag känner det.

När jag och Jonas var i Sibiu ( Europas kulturhuvudstad) träffade vi två svenskor som pluggat i Bucharest under våren. Vi kom alla fram till samma sak; livet här nere är för crazy för att det ska gå att kunna sätta ord på det just nu. Bara som en sådan sak att det inte vore helt orimligt om en get skulle passera utanför kontoret just nu. För många intryck under för kort tid, men jag ska göra mitt bästa för att i efterhand berätta om landet som stal mitt hjärta (och mitt tålamod).

Lite sovjetnostalgi

För några år sedan funderade jag på att göra en klubbresa. Det vill säga att åka runt och testa massa keffa klubbar runt om i världen. Efter att ha spenderat några dagar i Bologna mestadels ätandes kom jag på att det kanske vore ännu bättre med en matresa. Jobba och spara pengar för att sedan bara frossa i mat. Amtar att min fascination för mäktiga statyer a la Turkmenbashi, inte har undgått någon. Därför är det väl kanske heller inte så förvånande att min senaste idé är en resa med sovjetstatytema. Här ovan är ett litet smakprov på vad jag hittills har upplevt.

Man blir lite trött

Förutom att ha druckit litervis med femkronorsöl,varit i Ukraina och Rumänien har jag hunnit med att vara skitsur de senaste månaderna. Här är en av anledningarna:

Andreas mamma var här för några veckor sedan. Som vilken annan mamma som helst skulle ha gjort, hade hon tagit med sig lite saker från Sverige. Däribland en omsorgsfullt utklippt artikel från Amelia om när Persbrandt besökte Moldavien. Jag förmodar att de flesta som hittat till min blogg aldrig ens har hållit i ett nummer av Amelia och heller inte har någon aning om att Persbrandt är UNCEF- ambassadör.

Hur som helst, artikeln är som man kunde förvänta sig inget journalistiskt mästerverk. Med undantag för Persbrandt som faktiskt verkade ha gjort en hel del korrekta iakttagelser, var det väl inte mycket som inte sagts förut. Moldavien är Europas fattigaste land, förhållandena på barnhemmen är hemska och varje år traffickeras tusentals tjejer till Västeuropa*, detta tillsammans med bilder där Persbrandt ser bekymrad ut i sin dramatenkappa. Jag hade förmodligen aldrig ens nämnt artikeln om det inte vore för att den på ett så tydligt sätt visar hur svensk media väljer att skildra fattigdom i ett land som Moldavien.

På något sätt tycks svensk media ha bestämt sig för att fattigdom är synonymt med totalt lidande; människor som springer från bomber, föräldralösa barn eller afrikaner i höftskynken som letar efter mat i buskar. De som befinner sig någonstans där mittemellan, är ofta inte inom ramen för det mediala intresset. Ofta verkar det som om journalister redan skaffat sig en uppfattning och istället för att tänka i bredare perspektiv och vara öppna och objektiva, spenderar de mesta av tiden med att leta efter fakta som passar in på deras förhand bestämda historia. För hade de få journalister som faktiskt kommer till Moldavien valt ett annat sätt att förhålla sig till verkligheten, hade de sett att fattigdom även tar sig andra uttryck än bara genom trafficking och risiga barnhem.

Som en följd av de senaste årens intensiva mediala fokus på trafficking har alltfler utländska organisationer börjat stötta olika traffickingrelaterade projekt. Det är naturligtvis positivt att något så vidrigt som trafficking tas på allvar, men samtidigt finns det mängder med problem som också förtjänar uppmärksamhet. Jag tänker till exempel på de vuxna med mentala störningar (mer än 15 000 bara i Chisinau) som lever i princip isolerade från det moldaviska samhället. Eller alla de journalister som inte kan skriva precis vad de vill och som ofta saknar kunskap om hur media fungerar. Avslutade nyligen en artikel om utländskt stöd till moldavisk media och kunde konstatera att något så fundamentalt som ett fungerande medieklimat sällan är en prioritet för utländska biståndsorganisationer (artikeln publiceras i slutet av juni. Den som vill läsa kan höra av sig till mig).

Är det helt enkelt så att svenska medier bara kan rapportera om sådant som man vet får västerländska diplomater att lyfta sina feta arslen och oss vanliga dödliga att skänka en krona eller två om kändisar som typ Persbrandt säger att det är hemskt att folk borde bry sig? Finns det inte mer granskande journalistik än så?