Februari i stora drag, då jag inte tänkte på min fina mamma

• Mid term evaluation i Transnistrien (ja, i Transnistrien! ) och fint och fräscht dessutom), där vi undvek att prata om de riktiga konflikterna och istället höll oss till sträckgubbar på papper med pratbubblor i stil med ”Don’t hit me”. Jag fick såklart allergiska utslag alla samarbetsövningar (hur många tusen per år lägger organisationer /företag ut på ”teambuildande” helger där deltagarna mest tittar på klockan och önskar att det var över?) men var ändå tvungen att erkänna att bastubadet, de bekväma sängarna och utsikten mot Nistrufloden, som när man kisade påminde lite om Kroatien, faktiskt gjorde det hela till en lyckad helg. Besides, folk kan ju faktiskt förändras.
  


• Två personer i min bekantskapskrets (foto kommer) ser tillsammans nästan exakt ut som Fredrik och Filippa Reinfeldt. Extremt rolig upptäckt och gör dessutom att den nyinförda videokvällen (varje onsdag) känns lite speciell. Videokväll med Fredrik och Filippa i Chisinau, ja ni förstår.
  


• Min rumänska framåt om än väldigt långsamt. Mycket tack vare söta Aliona som numera också jobbar på IJC.
  


• Alla hjärtans dag som firades bland Moldaviens mest utstötta; bögarna, lebbarna och de utvecklingsstörda. Två killar på Hope and Health http://www.moldovahope.org/ började nästan bråka om vem som skulle få dansa med Fabienne. ”Så mycket uppmärksamhet har jag aldrig fått på alla hjärtans dag”. Så fint!
  


• Jobbet är bra och intressant. För några veckor sedan åkte jag och Diana från IJC till invigningen av det nya EU-informationscentret i Cahul där självaste presidenteden talade. Hela idén med centret är att sprida kunskap om integrationsprocessen till människorna i Chaulregionen och öka dialogen mellan dem och politikerna. Enligt programmet skulle presidenten och de utländska sponsorerna tala först och i slutet av dagen skulle det finnas tid för allmän debatt. Lät som ett ganska logiskt upplägg tyckte jag tills vi återvände efter kaffepausen och insåg att ingen av herrarna från Väst hade bemödat sig med att stanna kvar. ”Nu när diplomaterna har lämnat oss kan ju ni andra flytta lite närmare” menade killen från Euroasia Foundation som organiserade dagen, och jag undrar om han själv insåg det ironiska i det hela. Den allmänna debatten hölls nu istället enbart mellan moldaviska politiker och en tapper skara människor som överlevt de oinspirerade talen där begrepp som integration, demokrati och dialog används åtminstone en gång för mycket.På den obligatoriska mingla-och-nätverka-medan-du-har-mat-i-munnen-lunchen pratade jag med chefen för en viss svensk biståndsorganisation, som också var en av talarna. Han påpekade själv det märkliga med det hela och förklarade att när presidenten lämnat salen hade de andra blivit ombedda följa med för att delta vid något kulturellt evenemang.Det är väl knappast någon som blir förvånad men ändå. Tråkigt att en så fin ide´ inte ens överlevde invigningen.
  

Spretigt blogginlägg. Men det får gå ändå. Nu är ni med i alla fall.