“In Moldova you looked to relationships for warmth. The radiators were useless”(om förra veckans ledighet)

För att kompensera för resten av årets förtryck har den moldaviska regeringen infört två dagars ledigt till kvinnornas ära. ”Hej vi köper tårta, blommor och låter er softa i ett par dagar så kom fan inte och säg att vi inte är sköna killar”. Kanske fanns det någon djupare tanke bakom beslutet även om jag är rätt övertygad om att det var blomförsäljarna som gynnades mest. Hur som helst hade jag inte tänkt ägna ett blogginlägg åt att svettas över dubbelmoral och oansvariga politiker medan jag vevar med mina arga feministarmar. Nej, tvärtom är jag ganska tacksam över denna oväntade ledighet som äntligen gav mig ett tillfälle att lämna Chisinau som på senaste tiden känts gråare än någonsin.

Så när C, en av mina moldavkompisar som jag lärt känna via IJC, frågade om jag ville följa
med till hennes mormor som bor i Rosu, en by utanför Cahul, Moldaviens tredje största stad,
kunde jag ju knappast säga nej. Att jag över huvud taget var lite tveksam beror på att C och jag aldrig riktigt klickat. Med risk för att låta alltför nedlåtande så tror jag att hennes glädje över att få en utländsk kompis har överskuggat allt annat. Annars hade hon nog också insett att våra konversationer aldrig kommer längre än till jo-i-sverige-äter-vi-också-grönsaker-nivån. Well, hur som helst så bestämde jag mig för att chansen att få bo hos en äkta moldavmormor vägde tyngre och bestämde mig till sist för att åka.

Cahul är långtifrån den fattigaste staden i Moldavien, nyöppnade pizzahak är ett av flera tecken på en spirande kapitalism. Trots det var det svårt att inte bli påmind om den massmigration( cirka 800 000, en fjärdel av befolkningen, beräknas ha lämnat landet enligt http://www.iom.md/strategy.html) som drabbat Moldavien sedan Sovjetunionens upplösning. Tomma hus och byggnader där studenter tidigare hade bott vittnade om en tid då en stor del av den yngre generationen fortfarande fanns kvar i staden. Även C:s familj är splittrad. När hon var sju år lämnade hennes mamma och moster Moldavien för att söka lyckan i Turkiet, där de tjänar så pass mycket att de kan försörja både sig själva och de släktingar som är kvar. Pappan flyttade till Chisinau där han lever med en ny familj vilket naturligtvis inte var helt otraumatiskt, speciellt inte i ett land som Moldavien där kärnfamiljen är så viktig.

Hur som helst, man kan säga mycket om moldaver och deras livsöden, men ingen kan anklaga dem för att inte veta hur man tar hand om en gäst. Under de dryga två dagar som jag var där blev jag gödd med kyckling från gården, borstj, majonässallader och mamaliga, något slags majsgröt som moldaverna av någon anledning är omåttligt stolta över. Jag fick till och med låna för korta mjukiskläder i en färgsprakande blandning, ”You’re the guest”. Väldigt synd att jag inte förevigades på kort (hade lånat Fabiennes kamera men batteriet tog slut) för jag såg ungefär ut som någon som grävt bland Myrornas allra skabbigaste utbud.

Självklart kom jag bättre överens med mormor Maria än med C. Det är något med mig och äldre tanter för jag blir så där otroligt oemotståndlig och de bara älskar mig, och jag älskar dem. Så om det var lite ansträngt med C så kompenserades det med den värme som lilla hetsmormor utstrålade. När det var dags för mig att åka fick jag till och med en flaska hemmagjort vin och två burkar inlagda tomater som avskedspresent.

På vägen hem höll jag på att kvävas till döds i avföringsångorna på världshistoriens äckligaste toalett; ett hål i marken med en meter kort cementvägg som skydd intill nästa ”toalett”. Kvinnan bredvid mig kräktes och jag kom att tänka på Ulrika från IM, som råkade tappa sin väska i ett annat hål, i en annan Moldavisk by. Jag mådde illa hela den brokiga vägen till Chisinau men när jag kom tillbaka till Riscani var allting plötsligt mindre grått. Mars ut sen blir det vår på riktigt.