Operamaffia och stari melnik

Den här veckan har jag hängt en hel del med IJC’s gästande instruktörer; Mark, en genombitter TV-reporter från Canada och Charles, en snygg och smart amerikansk radioreporter stationerad i Moskva. Båda hade fått det ganska otacksamma uppdraget att under endast två veckor försöka få journalisteleverna att förstå vikten av att göra en bra story och samtidigt kunna redigera och mecka med olika radioprogram etc. Förmodligen hade det behövts minst en månad för att få studenterna att förstå. Det som journalistelever i Sverige ska lära sig under tre år ska eleverna här lära sig under ett år. Hetsigt var ordet.

Hur som helst tog jag i måndags med dem till Bar 513, en liten undangömd bar som faktiskt inte spelar rysk popmusik och som skulle kunna platsa in rätt bra på Söder eller kanske till och med i Berlin. Mark är runt femtio men beter sig som ett ADHD-barn och lär ha retat gallfeber på de flesta under sina dryga två veckor i Moldavien. Han kallade IJC’s chaufför för en lat tjockis (dock inte så att han hörde) och tyckte att var man inte nöjd med något så skulle man kräva sin rätt att få det bästa. Han berättade även hur han passerat den långa kön till den rumänska ambassaden och begärt att få filma och naturligtvis fått avslag. Istället för att föra en diplomatisk konversation satte han igång filmkameran och filmade ändå. ”They call it a democracy for fuck sake”. Grymt störig med ack så underhållande.

Charles var väl något mer human och någon jag hoppas hålla kontakten med. Och då inte bara för att det var så skönt att äntligen få se en snubbe i svart hood istället för tråkiga skjortor och slipsar. Under gårdagens besök på den ryssdominerade karokebaren i närheten av 513 introducerades vi båda för en ny, mycket spännande musikgenre; operamaffia. Och jag tror att jag funnit en själsfrände, någon annan med kärlek för det bisarra, allt det sjuka som händer när man bor i en Öststat. Tänk er själva. Ni sitter på en inrökt bar, omgiven av en massa killar som ser ut att heta Boris och ha fett med cash. Så plötsligt kliver en av dem fram, greppar mikrofonen och börjar sjunga ryska ballader med värsta operarösten. Hur ofta händer det egentligen?

Idag känner jag mig, trots att det inte blev ett alltför stort alkoholintag, jävligt spak. Trött, gnällig och slö. Skulle sitta fint med lite svensk vänskap och min alldeles egna Jonas.