Den efterlangtade uppdateringen
Jag har gett dig for lite uppmarksamhet bloggen, jag vet. Men det vore meningslost att skylla pa nagot annat an att jag helt enkelt inte haft lust. Bortsett fran ett par ganger da jag verkligen forsokt men blivit motarbetat av seg uppkoppling och urladdade batterier har jag mest fatt angest av ordet blogg. jag har antingen kant mig alldeles for pretentios/personlig eller for crazy och rastlos for att ta igen var forlorade tid. Ratt fisigt egentligen but here we go:
Det har varit nagra valdigt kaotiska veckor for Big Brother Moldavien. Sen de nya volontarerna kom (polacken och fransmannen-ja annu en. Frankofiler finns det gott om i det har landet) har ganska mycket forandrats. Forutom att maten alltid tar slut har hemma och badrummet alltid luktar svett har vi fatt tillokning pa jobbet. Att slapa hit fyra volontarer till en organisation som saknar allt vad struktur heter ar for mig lika med en katastrof. Och om folk hade skott sina jobb som de far betalt for att gora sa hade den enkelt kunnat undvikas. Istallet har det blivit en ganska ohallbar situaton dar jag, om jag far saga det sjalv, dragit det tyngsta lasset for att astadkomma nagot slags forbattring. Jag har legat i, spenderat timmar med att forsoka kommunicera med min chef ( en seeeeeeeeeeeg afrikan som glommer precis allt han sager) och brakat pa var koordinerande organisation for att de inte lyssnat pa mig tidigare. Jag har fort mesiga personers talan for att jag inte pallar att se dem bli nedtryckta av nagon gammal stofil som inte fattat att det ar 2006 .
Det har blivit lite gjort och resultatet har val snarare blivit att manga flyktingar forlorat sitt fortroende for mig ocksa. Det ar inte sa att de sagt det rakt ut men jag ser det pa dem. De ar lessna pa att deras liv star stilla och att absolut INGEN gor nagot for att fa det att ga frammat igen. Men det ar val klart att jag fattade att det skulle bli svart har i Moldavien. Jag var ganska val insatt i landets situation innan jag akte hit och tankte val att det svaraste skulle; Det ar som de tva forelasarna fran Osterrike sa till Fabienne „det ar svart att jobba har for ingen vill se nagon forandring“. Hur som helst verkar det som om mitt gnall antligen fatt gehor; idag har jag ett mote med Independet Journalist Centre for att diskutera om jag eventuellt kan borja jobba dar istallet. Skulle det inte funka finns det en mojlighet att jag kan borja jobba for Main directorate for Refugees som bland annat har hand om asylarenden. Det finns naturligtvis inget som sager att det ar enklare dar ( sega strukturer ar val ett av Moldaviens huvudproblem)
men nu ar det iaf jag som statt for researchen sjalv.Att behova valja mellan dessa alternativ kanns som ett lyxproblem men jag befarar att det kommer bli en hel del byrakratisk skit innan det blir mojligt.
Vi far se, jag kanner mig trots allt gaska nojd. Jag angrar inte en sekund att jag valde Moldavien. Jag har nagra riktigt bra vanner har, sadana dar som man far fjarilar i magen av att vara med, och ibland ar jag med om riktigt spexiga saker. Mina favoritupplevelser fran Oktober manad:
- Den transnistriske passkontrollanten som grattade mig pa fodelsedagen. Kanske maste man vara har eller i nagot annat
postsovjetiskt land for att fatta hur stort det ar att bli vanligt bemott av nagon i en mer auktoritar stallning. Schappy birthday var fodelsedagens hojdpunkt nast efter leninstatyn.
-Poliserna som mot 50 lei lat mig och polacken aka med i polisbilen fran aeroport till Botanica. Visserligen for ett sjukligt overpris for den strackan men det var absolut vart varenda ore. Moldavisk korruption ar sa mycket battre live.
- Moldavkvinann som forsokte para ihop mg med hennes nittionarige son. Pga min sugiga rumanska blev jag darfor stalkad en hel helg innan jag sa BYE BYE pa ett kanske lie val hart satt.
-Min och fabiennes utflykt till landsbygden dar det var massa djur och fjuniga moldavkillar som bjod oss pa hemmagjort vin och frukt. Bilderna ar helt oslagbara. Ska laggas upp.
- allsang till Phil collins i bakluckan pa en moldavisk bil, en helt vanlig sondag
- Oststatspopen saklart
Yes, och Kiev nasta vecka!
Det har varit nagra valdigt kaotiska veckor for Big Brother Moldavien. Sen de nya volontarerna kom (polacken och fransmannen-ja annu en. Frankofiler finns det gott om i det har landet) har ganska mycket forandrats. Forutom att maten alltid tar slut har hemma och badrummet alltid luktar svett har vi fatt tillokning pa jobbet. Att slapa hit fyra volontarer till en organisation som saknar allt vad struktur heter ar for mig lika med en katastrof. Och om folk hade skott sina jobb som de far betalt for att gora sa hade den enkelt kunnat undvikas. Istallet har det blivit en ganska ohallbar situaton dar jag, om jag far saga det sjalv, dragit det tyngsta lasset for att astadkomma nagot slags forbattring. Jag har legat i, spenderat timmar med att forsoka kommunicera med min chef ( en seeeeeeeeeeeg afrikan som glommer precis allt han sager) och brakat pa var koordinerande organisation for att de inte lyssnat pa mig tidigare. Jag har fort mesiga personers talan for att jag inte pallar att se dem bli nedtryckta av nagon gammal stofil som inte fattat att det ar 2006 .
Det har blivit lite gjort och resultatet har val snarare blivit att manga flyktingar forlorat sitt fortroende for mig ocksa. Det ar inte sa att de sagt det rakt ut men jag ser det pa dem. De ar lessna pa att deras liv star stilla och att absolut INGEN gor nagot for att fa det att ga frammat igen. Men det ar val klart att jag fattade att det skulle bli svart har i Moldavien. Jag var ganska val insatt i landets situation innan jag akte hit och tankte val att det svaraste skulle; Det ar som de tva forelasarna fran Osterrike sa till Fabienne „det ar svart att jobba har for ingen vill se nagon forandring“. Hur som helst verkar det som om mitt gnall antligen fatt gehor; idag har jag ett mote med Independet Journalist Centre for att diskutera om jag eventuellt kan borja jobba dar istallet. Skulle det inte funka finns det en mojlighet att jag kan borja jobba for Main directorate for Refugees som bland annat har hand om asylarenden. Det finns naturligtvis inget som sager att det ar enklare dar ( sega strukturer ar val ett av Moldaviens huvudproblem)
men nu ar det iaf jag som statt for researchen sjalv.Att behova valja mellan dessa alternativ kanns som ett lyxproblem men jag befarar att det kommer bli en hel del byrakratisk skit innan det blir mojligt.
Vi far se, jag kanner mig trots allt gaska nojd. Jag angrar inte en sekund att jag valde Moldavien. Jag har nagra riktigt bra vanner har, sadana dar som man far fjarilar i magen av att vara med, och ibland ar jag med om riktigt spexiga saker. Mina favoritupplevelser fran Oktober manad:
- Den transnistriske passkontrollanten som grattade mig pa fodelsedagen. Kanske maste man vara har eller i nagot annat
postsovjetiskt land for att fatta hur stort det ar att bli vanligt bemott av nagon i en mer auktoritar stallning. Schappy birthday var fodelsedagens hojdpunkt nast efter leninstatyn.
-Poliserna som mot 50 lei lat mig och polacken aka med i polisbilen fran aeroport till Botanica. Visserligen for ett sjukligt overpris for den strackan men det var absolut vart varenda ore. Moldavisk korruption ar sa mycket battre live.
- Moldavkvinann som forsokte para ihop mg med hennes nittionarige son. Pga min sugiga rumanska blev jag darfor stalkad en hel helg innan jag sa BYE BYE pa ett kanske lie val hart satt.
-Min och fabiennes utflykt till landsbygden dar det var massa djur och fjuniga moldavkillar som bjod oss pa hemmagjort vin och frukt. Bilderna ar helt oslagbara. Ska laggas upp.
- allsang till Phil collins i bakluckan pa en moldavisk bil, en helt vanlig sondag
- Oststatspopen saklart
Yes, och Kiev nasta vecka!
posted by Mallin | 3:35 AM
0 Comments:
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home