vardagsrevolt

I love Europe?

2009-01-10T10:40:00.000-08:00

Invigde 2009 med palenka, glitter och champange i ett iskallt Budapest. Det var tredje gången jag besökte centraleuropas pärla (Prag, du får ursäkta, men turisterna har stulit mycket av din charm) och vad jag först bara avfärdade som en pensionärsstad med vackra byggnader, har nu nu klättrat rejält på min personliga lista över bästa städer i Europa. Det har naturligtvis att göra med att jag de två senaste gångerna har hängt med ungrare och svenskar som känner staden. De har kunnat ge den mer rättvisa än lonely planet eller några andra trista guideböcker. För mig som svensk, bosatt i Stockholm, är det naturligtvis upplyftande att få komma till en stad som inte dör fullständigt efter klockan tre, där det finns lite fräsiga källarbarer med kids som känner att de, då och då kan röka en joint utan att riskera att kallas " UNGA KNARKARE" på kvällstidningarnas löp. Men allt det där är väl ganska självklart och eftersom jag är outgrundligt less på Sverigegnället tänkte jag bjuda på ett litet intressant perspektiv från Budapest.

Min kompis Z bor i Ferencvaros, ett kvarter som med sin mix av socialfall i rivningsprojekt, nya byggnader och studenter ibland påminner om vissa delar av Berlin. Z älskar att festa och gå på alternativa klubbar där festandet kan ske mer spontant. Men till skillnad mot mig är hon inte lika exalterad över Budapests uteliv. För Z har de senaste årens politiska utveckling inneburit en besvikelse. Klubbar har tvingats att stänga, fler förbud har införts och priserna höjts. Politikerna, har enligt Z, slutat att lyssna och bryr sig mest om att passa in i den ”Europeiska familjen”. Jag frågade Z om hennes inställning till EU varpå hon svarade: ” Det jag älskar med Europa är att det finns så många kulturella skillnader. Men varför måste alla länder inom EU vara och se likadana ut?”.

Eftersom jag aldrig har sett min egen hemstad förändras på samma sätt (Ok, att de la ned Uppsalas Fellini var ett jävla misstag men i det stora hela har inte så mycket förändrats, varken till det bättre eller det sämre) kanske jag inte helt kan förstå Z:s besvikelse. Men jag tycker ändå att hennes fråga är ganska så befogad. Faktum är att det är något jag själv tänkt på de gånger jag härjat mig igenom Europa. Visst är det bra att städer, länder, får ekonomiska bidrag och hjälp att byggas upp, men måste det ske på bekostnad av kulturella skillnader?

Vem vet, om 20 år kanske vi lever i en enda jättehärlig europeisk galleria där Christer Sjögrens ”I love Europé (we’re a part of one big family)” spelas på repeat. Tanken är ganska obehaglig.

Ett stycke historia

2008-12-28T13:27:00.000-08:00

2008 kommer att gå till historien som året då Usa valde sin förste svarte president. Men det är också året då jag bestämde mig för att börja blogga igen.

Vilken händelse som är viktigast avgör bara du själv, käre läsare.

Skål!

Odessa- badsemester med ukrainska maffian

2007-07-02T09:49:00.000-07:00

När jag i tisdags helt utan problem (!)passerade Transnistrien för att komma till Odessa, blev det fjärde gången jag besökte Europas största land. Ukraina, med dess fascinerande historia och bisarra brytning mellan väst och öst, har snabbt blivit ett av mina favoritländer. Varenda gång jag varit där har jag kommit på varför jag älskar att vara i gamla sovjetstater. Känslan av att vara där det händer; se företag och restauranter att startas upp och saker och ting förändras, är helt främmande för någon som är uppvuxen i landet lagom. För i Ukraina finns ingenting som heter lagom. Bilarna som står parkerade längs de breda boulevarderna är alldeles för dyra, musklerna på maffiakillarna orimligt stora och arbetspassen för hotellpersonalen alltför långa. Karikatyrerna avlöser varandra; minnet av den reaktion min käre far utlöste då han, mina varningar till trots, la upp kartan på en parkerad bil, kommer jag förmodligen aldrig glömma. Sekunden efter att han placerat kartan på motorhuven, stegade en biffig man i 30årsåldern ut från en närliggande butik. Han gruffade något ohörbart på vad som antagligen var ryska och spände hela kroppen så att det inte gick att missförstå budskapet; stå aldrig för nära en ukrainsk bil. DET KAN VARA LIVSFARLIGT!

Ändå måste jag säga att de större städerna jag besökt (Kiev, Liviv och Odessa) är långt mer utvecklade än vad de flesta tycks tro. I Odessa till exempel, åt jag den mest prisvärda maten jag ätit på länge (med undantag från Moldavien där allt i matväg är prisvärt eftersom det i princip inte kostar någonting), blev vänligt bemött av servitriser och flera ställen hade menyer på engelska. Odessa ligger precis vid svarta havet och det brukar ju nästan alltid vara en bra förutsättning för att kunna bli ett attraktivt turistmål. Inte för att Odessas stränder är direkt fina eller ens går att jämföra med de där überpopulära stränderna i typ Frankrike och Spanien. Mig gör det detsamma, jag sitter faktiskt hellre och dricker superbillig öl, serveras av sådana som heter Svetlana och Igor medan mina favorithits spelas på högsta volym, istället för att bli ruinerad och tvingas spendera semestern med tusen andra svennar/ hippa västeuropéer.

En sak kommer jag dock aldrig vänja mig vid när det gäller att resa i dessa regioner; ineffektiviteten, transportmedlen och att det ta mig fasen inte går att planera någonting. Denna resas traumatiska inslag bestod i en utebliven buss där samtliga personer som köpt biljett möttes av beskedet att det inte gick några fler bussar den dagen. Det hela slutade med att jag, pappa, mamma och en turkisk man ”dealade” med ukrainska maffian för att få ett OK pris för en bilresa tillbaka till Chisinau. ”Taxichauffören” som uppenbarligen inte kunde tjäna mycket på den cirka 3 timmar långa bilfärden- pengarna betalade vi till tre tjocka män med guldkedjor- var bland det otrevligaste jag någonsin stött på. Han bevakade varje rörelse vi gjorde och när vi stannade till och steg ur bilen borstade han demonstrativt bort tre smulor som vi råkat tappa i baksätet. Utan den snälle, turkiske mannen som hanterade chauffören på ryska, hade jag nog varit rädd på riktigt. Nu blev det mest en komisk upplevelse och precis innan vi klev ur slängde jag i smyg ner två pistagenötsskal på golvet. Vardagsrevolt var ordet.

Nu är päronen på väg tillbaka med buss till Odessa, för att i morgon ta flyget tillbaka till landet lagom. Själv är jag kvar här i Chis och sitter som bäst och funderar på om det ska bli KRIM eller inte innan jag slutligen kommer hem. Hur det än blir med den saken så är jag säker på att jag kommer att återvända till Ukraina. I am crazy in love!

P.s pappa, ta av dig hawaiiskjortan innan du når Arlanda. Det kommer inte att uppfattas som ironi inom Sveriges gränser d.s

Crazy Moldova

2007-06-12T04:35:00.000-07:00

(bilden är tagen på hemvägen från Bucharest. Busschauffören såg sin bästis i en mötande buss, sket fullständigt i att folk ville hem, stannade bussen och skrek att det var paus)

Jag hade tänkt förklara varför jag inte skrivit så mycket under våren, men upptäckte att min vän Åsa redan sammanfattat det alldeles perfekt. Läs hennes inlägg "short on Chisinau" och ni kommer förstå ungefär hur jag känner det.

När jag och Jonas var i Sibiu ( Europas kulturhuvudstad) träffade vi två svenskor som pluggat i Bucharest under våren. Vi kom alla fram till samma sak; livet här nere är för crazy för att det ska gå att kunna sätta ord på det just nu. Bara som en sådan sak att det inte vore helt orimligt om en get skulle passera utanför kontoret just nu. För många intryck under för kort tid, men jag ska göra mitt bästa för att i efterhand berätta om landet som stal mitt hjärta (och mitt tålamod).

Lite sovjetnostalgi

2007-06-12T04:08:00.000-07:00

För några år sedan funderade jag på att göra en klubbresa. Det vill säga att åka runt och testa massa keffa klubbar runt om i världen. Efter att ha spenderat några dagar i Bologna mestadels ätandes kom jag på att det kanske vore ännu bättre med en matresa. Jobba och spara pengar för att sedan bara frossa i mat. Amtar att min fascination för mäktiga statyer a la Turkmenbashi, inte har undgått någon. Därför är det väl kanske heller inte så förvånande att min senaste idé är en resa med sovjetstatytema. Här ovan är ett litet smakprov på vad jag hittills har upplevt.

Man blir lite trött

2007-06-10T06:56:00.000-07:00

Förutom att ha druckit litervis med femkronorsöl,varit i Ukraina och Rumänien har jag hunnit med att vara skitsur de senaste månaderna. Här är en av anledningarna:

Andreas mamma var här för några veckor sedan. Som vilken annan mamma som helst skulle ha gjort, hade hon tagit med sig lite saker från Sverige. Däribland en omsorgsfullt utklippt artikel från Amelia om när Persbrandt besökte Moldavien. Jag förmodar att de flesta som hittat till min blogg aldrig ens har hållit i ett nummer av Amelia och heller inte har någon aning om att Persbrandt är UNCEF- ambassadör.

Hur som helst, artikeln är som man kunde förvänta sig inget journalistiskt mästerverk. Med undantag för Persbrandt som faktiskt verkade ha gjort en hel del korrekta iakttagelser, var det väl inte mycket som inte sagts förut. Moldavien är Europas fattigaste land, förhållandena på barnhemmen är hemska och varje år traffickeras tusentals tjejer till Västeuropa*, detta tillsammans med bilder där Persbrandt ser bekymrad ut i sin dramatenkappa. Jag hade förmodligen aldrig ens nämnt artikeln om det inte vore för att den på ett så tydligt sätt visar hur svensk media väljer att skildra fattigdom i ett land som Moldavien.

På något sätt tycks svensk media ha bestämt sig för att fattigdom är synonymt med totalt lidande; människor som springer från bomber, föräldralösa barn eller afrikaner i höftskynken som letar efter mat i buskar. De som befinner sig någonstans där mittemellan, är ofta inte inom ramen för det mediala intresset. Ofta verkar det som om journalister redan skaffat sig en uppfattning och istället för att tänka i bredare perspektiv och vara öppna och objektiva, spenderar de mesta av tiden med att leta efter fakta som passar in på deras förhand bestämda historia. För hade de få journalister som faktiskt kommer till Moldavien valt ett annat sätt att förhålla sig till verkligheten, hade de sett att fattigdom även tar sig andra uttryck än bara genom trafficking och risiga barnhem.

Som en följd av de senaste årens intensiva mediala fokus på trafficking har alltfler utländska organisationer börjat stötta olika traffickingrelaterade projekt. Det är naturligtvis positivt att något så vidrigt som trafficking tas på allvar, men samtidigt finns det mängder med problem som också förtjänar uppmärksamhet. Jag tänker till exempel på de vuxna med mentala störningar (mer än 15 000 bara i Chisinau) som lever i princip isolerade från det moldaviska samhället. Eller alla de journalister som inte kan skriva precis vad de vill och som ofta saknar kunskap om hur media fungerar. Avslutade nyligen en artikel om utländskt stöd till moldavisk media och kunde konstatera att något så fundamentalt som ett fungerande medieklimat sällan är en prioritet för utländska biståndsorganisationer (artikeln publiceras i slutet av juni. Den som vill läsa kan höra av sig till mig).

Är det helt enkelt så att svenska medier bara kan rapportera om sådant som man vet får västerländska diplomater att lyfta sina feta arslen och oss vanliga dödliga att skänka en krona eller två om kändisar som typ Persbrandt säger att det är hemskt att folk borde bry sig? Finns det inte mer granskande journalistik än så?

Bukafest blev Bukapest men Transylvanien är nya favoriten

2007-06-07T07:57:00.000-07:00

Love life

2007-04-05T13:48:00.000-07:00

Förlåt bloggen.Så fort jag ska skriva om något kul händer det något ännu roligare/intressantare.That's it.

Förstår ni hur det hänger ihop?

2007-03-16T23:14:00.000-07:00

Morgontankar. Slutsats:jag är bäst.

2007-03-16T22:43:00.000-07:00

Jobba röven av sig eller plugga?
Just nu känns det mest som om jag skulle vilja ligga på en strand, dock inte vid en förorenad flod i Moldavien. Nej, tankarna kretsar kring framtiden. Hösten och vintern. Vad ska jag göra?

Och nej, jag är inte orolig. De riktiga avgrundsångestdagarna är över (peppar, peppar och Andeas lär inte tro mig) numera är det bara ångest-light vilket jag antar att de flesta människor känner lite då och då. Lite gnäll och självömkande på en balanserad nivå. Tänk om alla lozecsvenannar, hej-jag-sjukskriver-mig-för-jag-känner-mig-ful-kvinnor och män med för den delen, bara kunde ta och fatta. Det är NORMAAAALT.

Hur som helst, en av de coolaste kvinnorna http://www.ifex.org/eng/content/view/full/54855/ jag någonsin träffat föreslog för några veckor sedan att jag skulle stanna i Moldavien och söka jobb på Sida. Hur orealistiskt det nu än är med tanke på att jag inte har någon adekvat utbildning så är det ändå en himla fin komplimang. Jag suger på den ett bra tag till medan jag fortsätter göra Chisinau by night och smygsurfa på dagarna.

Operamaffia och stari melnik

2007-03-16T08:55:00.000-07:00

Den här veckan har jag hängt en hel del med IJC’s gästande instruktörer; Mark, en genombitter TV-reporter från Canada och Charles, en snygg och smart amerikansk radioreporter stationerad i Moskva. Båda hade fått det ganska otacksamma uppdraget att under endast två veckor försöka få journalisteleverna att förstå vikten av att göra en bra story och samtidigt kunna redigera och mecka med olika radioprogram etc. Förmodligen hade det behövts minst en månad för att få studenterna att förstå. Det som journalistelever i Sverige ska lära sig under tre år ska eleverna här lära sig under ett år. Hetsigt var ordet.

Hur som helst tog jag i måndags med dem till Bar 513, en liten undangömd bar som faktiskt inte spelar rysk popmusik och som skulle kunna platsa in rätt bra på Söder eller kanske till och med i Berlin. Mark är runt femtio men beter sig som ett ADHD-barn och lär ha retat gallfeber på de flesta under sina dryga två veckor i Moldavien. Han kallade IJC’s chaufför för en lat tjockis (dock inte så att han hörde) och tyckte att var man inte nöjd med något så skulle man kräva sin rätt att få det bästa. Han berättade även hur han passerat den långa kön till den rumänska ambassaden och begärt att få filma och naturligtvis fått avslag. Istället för att föra en diplomatisk konversation satte han igång filmkameran och filmade ändå. ”They call it a democracy for fuck sake”. Grymt störig med ack så underhållande.

Charles var väl något mer human och någon jag hoppas hålla kontakten med. Och då inte bara för att det var så skönt att äntligen få se en snubbe i svart hood istället för tråkiga skjortor och slipsar. Under gårdagens besök på den ryssdominerade karokebaren i närheten av 513 introducerades vi båda för en ny, mycket spännande musikgenre; operamaffia. Och jag tror att jag funnit en själsfrände, någon annan med kärlek för det bisarra, allt det sjuka som händer när man bor i en Öststat. Tänk er själva. Ni sitter på en inrökt bar, omgiven av en massa killar som ser ut att heta Boris och ha fett med cash. Så plötsligt kliver en av dem fram, greppar mikrofonen och börjar sjunga ryska ballader med värsta operarösten. Hur ofta händer det egentligen?

Idag känner jag mig, trots att det inte blev ett alltför stort alkoholintag, jävligt spak. Trött, gnällig och slö. Skulle sitta fint med lite svensk vänskap och min alldeles egna Jonas.

Hejdå Annastacia

2007-03-13T15:39:00.000-07:00

Jävla blogger. Hur får man in bilderna under texten? Ser ju helt kefft ut. En annan keff sak är att vår katt ska flytta. Det kommer bli tomt och tyst men hon kommer få det bra. Mormor Maria i Rosu ska ta hand om henne.

“In Moldova you looked to relationships for warmth. The radiators were useless”(om förra veckans ledighet)

2007-03-13T15:24:00.000-07:00

För att kompensera för resten av årets förtryck har den moldaviska regeringen infört två dagars ledigt till kvinnornas ära. ”Hej vi köper tårta, blommor och låter er softa i ett par dagar så kom fan inte och säg att vi inte är sköna killar”. Kanske fanns det någon djupare tanke bakom beslutet även om jag är rätt övertygad om att det var blomförsäljarna som gynnades mest. Hur som helst hade jag inte tänkt ägna ett blogginlägg åt att svettas över dubbelmoral och oansvariga politiker medan jag vevar med mina arga feministarmar. Nej, tvärtom är jag ganska tacksam över denna oväntade ledighet som äntligen gav mig ett tillfälle att lämna Chisinau som på senaste tiden känts gråare än någonsin.

Så när C, en av mina moldavkompisar som jag lärt känna via IJC, frågade om jag ville följa
med till hennes mormor som bor i Rosu, en by utanför Cahul, Moldaviens tredje största stad,
kunde jag ju knappast säga nej. Att jag över huvud taget var lite tveksam beror på att C och jag aldrig riktigt klickat. Med risk för att låta alltför nedlåtande så tror jag att hennes glädje över att få en utländsk kompis har överskuggat allt annat. Annars hade hon nog också insett att våra konversationer aldrig kommer längre än till jo-i-sverige-äter-vi-också-grönsaker-nivån. Well, hur som helst så bestämde jag mig för att chansen att få bo hos en äkta moldavmormor vägde tyngre och bestämde mig till sist för att åka.

Cahul är långtifrån den fattigaste staden i Moldavien, nyöppnade pizzahak är ett av flera tecken på en spirande kapitalism. Trots det var det svårt att inte bli påmind om den massmigration( cirka 800 000, en fjärdel av befolkningen, beräknas ha lämnat landet enligt http://www.iom.md/strategy.html) som drabbat Moldavien sedan Sovjetunionens upplösning. Tomma hus och byggnader där studenter tidigare hade bott vittnade om en tid då en stor del av den yngre generationen fortfarande fanns kvar i staden. Även C:s familj är splittrad. När hon var sju år lämnade hennes mamma och moster Moldavien för att söka lyckan i Turkiet, där de tjänar så pass mycket att de kan försörja både sig själva och de släktingar som är kvar. Pappan flyttade till Chisinau där han lever med en ny familj vilket naturligtvis inte var helt otraumatiskt, speciellt inte i ett land som Moldavien där kärnfamiljen är så viktig.

Hur som helst, man kan säga mycket om moldaver och deras livsöden, men ingen kan anklaga dem för att inte veta hur man tar hand om en gäst. Under de dryga två dagar som jag var där blev jag gödd med kyckling från gården, borstj, majonässallader och mamaliga, något slags majsgröt som moldaverna av någon anledning är omåttligt stolta över. Jag fick till och med låna för korta mjukiskläder i en färgsprakande blandning, ”You’re the guest”. Väldigt synd att jag inte förevigades på kort (hade lånat Fabiennes kamera men batteriet tog slut) för jag såg ungefär ut som någon som grävt bland Myrornas allra skabbigaste utbud.

Självklart kom jag bättre överens med mormor Maria än med C. Det är något med mig och äldre tanter för jag blir så där otroligt oemotståndlig och de bara älskar mig, och jag älskar dem. Så om det var lite ansträngt med C så kompenserades det med den värme som lilla hetsmormor utstrålade. När det var dags för mig att åka fick jag till och med en flaska hemmagjort vin och två burkar inlagda tomater som avskedspresent.

På vägen hem höll jag på att kvävas till döds i avföringsångorna på världshistoriens äckligaste toalett; ett hål i marken med en meter kort cementvägg som skydd intill nästa ”toalett”. Kvinnan bredvid mig kräktes och jag kom att tänka på Ulrika från IM, som råkade tappa sin väska i ett annat hål, i en annan Moldavisk by. Jag mådde illa hela den brokiga vägen till Chisinau men när jag kom tillbaka till Riscani var allting plötsligt mindre grått. Mars ut sen blir det vår på riktigt.

The city of love

2007-03-12T08:21:00.000-07:00

I väntan på bättre tider kan ni ju hålla tillgodo med en liten pigg sommarfilm från Chisinau. Vem kan egentligen motstå flöjtmusik?

http://www.youtube.com/watch?v=Mnbc40aXzLA

Och har ni inte fått nog av detta fantastiska land kan ni kolla in den här filmen http://www.youtube.com/watch?v=SQ7Sb1oimmM där Domn Lars spelar doktorn.

Wehey!

Februari i stora drag, då jag inte tänkte på min fina mamma

2007-03-11T00:16:00.002-08:00

Mid term evaluation i Transnistrien (ja, i Transnistrien! ) och fint och fräscht dessutom), där vi undvek att prata om de riktiga konflikterna och istället höll oss till sträckgubbar på papper med pratbubblor i stil med ”Don’t hit me”. Jag fick såklart allergiska utslag alla samarbetsövningar (hur många tusen per år lägger organisationer /företag ut på ”teambuildande” helger där deltagarna mest tittar på klockan och önskar att det var över?) men var ändå tvungen att erkänna att bastubadet, de bekväma sängarna och utsikten mot Nistrufloden, som när man kisade påminde lite om Kroatien, faktiskt gjorde det hela till en lyckad helg. Besides, folk kan ju faktiskt förändras.

Två personer i min bekantskapskrets (foto kommer) ser tillsammans nästan exakt ut som Fredrik och Filippa Reinfeldt. Extremt rolig upptäckt och gör dessutom att den nyinförda videokvällen (varje onsdag) känns lite speciell. Videokväll med Fredrik och Filippa i Chisinau, ja ni förstår.

Min rumänska framåt om än väldigt långsamt. Mycket tack vare söta Aliona som numera också jobbar på IJC.

Alla hjärtans dag som firades bland Moldaviens mest utstötta; bögarna, lebbarna och de utvecklingsstörda. Två killar på Hope and Health http://www.moldovahope.org/ började nästan bråka om vem som skulle få dansa med Fabienne. ”Så mycket uppmärksamhet har jag aldrig fått på alla hjärtans dag”. Så fint!

Jobbet är bra och intressant. För några veckor sedan åkte jag och Diana från IJC till invigningen av det nya EU-informationscentret i Cahul där självaste presidenteden talade. Hela idén med centret är att sprida kunskap om integrationsprocessen till människorna i Chaulregionen och öka dialogen mellan dem och politikerna. Enligt programmet skulle presidenten och de utländska sponsorerna tala först och i slutet av dagen skulle det finnas tid för allmän debatt. Lät som ett ganska logiskt upplägg tyckte jag tills vi återvände efter kaffepausen och insåg att ingen av herrarna från Väst hade bemödat sig med att stanna kvar. ”Nu när diplomaterna har lämnat oss kan ju ni andra flytta lite närmare” menade killen från Euroasia Foundation som organiserade dagen, och jag undrar om han själv insåg det ironiska i det hela. Den allmänna debatten hölls nu istället enbart mellan moldaviska politiker och en tapper skara människor som överlevt de oinspirerade talen där begrepp som integration, demokrati och dialog används åtminstone en gång för mycket.På den obligatoriska mingla-och-nätverka-medan-du-har-mat-i-munnen-lunchen pratade jag med chefen för en viss svensk biståndsorganisation, som också var en av talarna. Han påpekade själv det märkliga med det hela och förklarade att när presidenten lämnat salen hade de andra blivit ombedda följa med för att delta vid något kulturellt evenemang.Det är väl knappast någon som blir förvånad men ändå. Tråkigt att en så fin ide´ inte ens överlevde invigningen.

Spretigt blogginlägg. Men det får gå ändå. Nu är ni med i alla fall.

Ibland har man bara tid för de stora frågorna

2007-02-20T13:01:00.000-08:00

Gammal och trött

2007-02-13T02:02:00.000-08:00

Sitter och funderar på om jag ska skaffa myspace eller inte men har kommit fram till att det skulle kännas jävligt bakåtsträvande. Men vem vet, i morgon har jag kanske ändrat mig. Då kanske jag motiverar ett myspacemedlemskap med att jag är post-ironisk, precis som Gabster uttryckte det. Myspace är säkert jättekul för folk som håller på med musik, gråsprängda gitarrgältar och pilska indietjejer, but for a woman like me? Don't think so! HA!

Kan man förresten sluta intressera sig för musik? I sådant fall tror jag att jag är nära det stadiet just nu. Jag är mycket väl medveten om att det krävs ett visst engagemang för att hitta nya band och låtar. För några år sedan kunde jag spendera timmar på Recordnet i Stockholm för att sedan sätta mig på tåget till Kruppsala med några nya skivor i bagaget. Nu nöjer jag mig om jag hör lite rumänsk falsettsång över en inte alltför genomtänkt houseslinga. Och jag är helelr inte främmande för svulstiga ryska ballader där texterna sällan handlar om något annat än du, jag och kärleken. Men allra gladast blir jag förstås när jag lyssnar på Tatu. Jag skiter verkligen i att det är falsk marknadsföring; alla vet väl att den där lebbgrejen snarare var ett sätt att flirta med den manliga publiken än ett statement för ryska homosexuella. Det spelar ingen roll. En grå söndagseftermiddag i Chisinau finns det inget mer stämningsfullt att lyssna på. They're not gonna' get us!

P.s Den som är orolig för hur missanpassad jag komemr att vara den dag då jag återvänder till Sverige får gärna donera lite brända skivor. Hör av er så ger jag er adressen D.s

Östeuropas Ibiza

2007-02-11T03:57:00.000-08:00

Sliten efter 40-årsfest hos mr Cunnar igår. Sjukt god mat och väldigt treeeeevligt. Valeriu, en skitdryg men ack så härlig moldav från världsbanken som aboslut måste vara bög, dansade non-stop hela kvällen medan Herr T från fisfrankrike satt och surade i soffan mestadels av tiden.Bilderna ser mer ut att komma ifrån Ibiza än från Chisinau och jag älskar det. Det finns väldigt mycket bra folk här nu.

Fick ett så fint mejl från en av studenterna idag. Glömde nästan bort att jag egentligen är oseriös.

"Hi,
I want to thank you for offering us such a great possibility to have a discussion with a foreign expert in the economy and in the CSR.
It was a great experience, because till now I really didn’t know a lot of things about CSR, about private corporation and their activities. I also consider that people from republic of Moldova must be more informed in the field of economy, because only like this we’ll be able to observe all the violations from our country. The information coming from West and from developed country is the main support that can be in the first stage of the increasing the progress of the economy.
So, our duty is to be acknowledged about all the changes and all that activities of big companies, in order to have a better model to chose and to implement in our country"

Våren kommer med donken

2007-02-08T11:17:00.000-08:00

Clubul de presa din chisinau

2007-02-07T02:40:00.000-08:00

Jag gillar verkligen människor som ställer upp. Har haft lite småpanik de senaste dagarna över att jag inte kunnat fixa något bra tema till "Discussion club" på fredag. Pratade med Åsa från världsbanken som lovade att komma och prata om företags sociala ansvar. Will be interesting kan jag lova.

Nu luktar jag tyvärr kökspersonal eftersom soppan jag åt till lunch bestämde sig för att stanna kvar i porerna. Ikväll är det Club de presa (en gång i månaden ordnar ijc träff med massa yrkesverksamma journalister) och tydligen kommer det att gå hett till. Alltså kommer jag väl i vanlig ordning sitta där som ett fån eller ett livs levande frågetecken. Arga moldaver brukar inte prata långsamt om man säger som så.

Dåliga män och älskade Riscani

2007-02-06T14:23:00.000-08:00

Fikade med M från Sudan och fick höra hela hans livshistoria (som jag ska få återge här senare)och fick plötsligt hopp om det manliga släktet igen. Gick sedan för att handla mat på Number one. Var fullt uppe i kreativa tankar när jag hörde det omisskännliga bräkandet från andra sidan Atlanten. Amerikaner med moldaviskt damsällskap. Med risk för att återigen framställa mig själv som rasist/amerikanhatare; amerikanska mänmed moldavskor ger mig exakt samma känsla av obehag som äldre svenska män med små pygmékorta thailändskor. Save me!

"You have beautiful girls here in Moldova" var det sista jag hörde innan jag stängde dörren bakom mig för att åka hem till Riscani. När jag i vanlig or dning paniksprang uppför trapporna (det finns inte lyse hela vägen upp till fjärde våningen) kom jag på hur bisarrt det är att jag anser det här vara mitt hem. Det är liksom fullt normalt att kliva över hundskt och väja för pisspölar alternativt ta hissen med hakkors i. Crazy.

2007-02-05T14:57:00.000-08:00

Kommentar överflödig.

2007-02-05T14:35:00.000-08:00

"Du är så falsk att falskheten speglas i ögonen på dig"

2007-02-05T07:41:00.001-08:00

Jag har aldrig varit i ett land där en välpolerad yta är så viktig som här i Moldavien. Alltifrån tjejer till lagar (slicka EU:s rumpa, hej och hå) och konventioner ska se perfekta ut utifrån.Jag ska ge er några exempel:

I torsdags åkte jag till Charity Centret (flyktingsstället) för att äta lunch med en av flyktingarna. Han var inte där så istället blev jag tvungen att dricka kaffe i tre timmar med chefen och några av de andra som jobbar där. Helt plötsligt apropå ingenting började trögchefen gnälla om saker jag gjort och borde ha gjort. Han tog fram senaste numret av ”Refugium”, UNHCR’s meningslösa magasin där noll utrymme ges för kritik eller åt att analysera de egentliga problemen, och pekade på en artikel som skrivits om seminariet vi ordnade på universitetet. Chefen var otroligt upprörd över att mitt namn inte stod med och menade på att det var ett stort misstag. Själv bryr jag mig noll om jag får erkännande i en jävla skittidning som produceras av FN:s korrupta skitorgan och förstod väl först inte dealen.

Lite senare slog det mig dock att just den här händelsen är väldigt karakteristisk för moldaviska organisationer, ministerier och officiella organ överlag. Det ska se bra ut det man gör, det måste dokumenteras och synas. Om det sedan ger en sann bild av verkligheten eller inte är mindre viktigt i sammanhanget. Vi kan ta ett annat exempel också det gällande flyktingarna. Under höstterminen fick jag höra att det byggdes om på flyktingförläggningen (Reception Centre). Så när jag kom dit efter cirka två månaders frånvaro fanns det ett nytt hus för vakterna, en grillplats och lite allmänna ”uppfräschnngar” av den redan kliniskt rena flyktingförläggningen. Den som besöker detta ställe kan omöjligt förstå att de är i Europas fattigaste land. Hur illa det är och hur lite rättigheter en flykting i Moldavien verkligen har i praktiken förstår man först efter ett tag.

Samma känsla har jag fått då jag varit på någon av alla dessa festligheter (”minoritetsdagen”, fest på barnhem etc. ) där ett helt oproportionerligt antal journalister funnits på plats. Jag är absolut inte emot ”glädjejournalistik” eller positiva händelser men det är ju faktiskt inte det moldaver först och främst behöver läsa, se eller höra. Falskheten står mig upp i halsen och jag tror att jag kommer att kräkas snart. Förmodligen innan det skett en förändring i det här landet.

Ett nytt år-wehey!

2007-02-05T01:07:00.000-08:00

Varenda gång jag försöker skriva något här känns det som om jag måste rättfärdiga mig på samma sätt som Linda Rosing gjorde på Sourze. Ångestklumpen över att jag faktiskt borde delge mig av en vardag som otroligt får chansen av att uppleva växer bara i takt med antalet dagar sen mitt senaste inlägg. Trist egentligen för jag önskar ni kunde hänga med allt som händer här. Det hade kunnat vara manus för minst tre säsonger av en riktigt bra amerikansk dramaserie. Bara så ni vet.

Det är väl knappast aktuellt med en uppdatering av nyårsfirande och Sverigebesök. Känns som en evighet sedan men i stora drag skulle det kunna beskrivas ungefär så här: Från fattiglapp i Moldavien till hemmafru på Östermalm. Jag träffade alla men ändå ingen. Två veckor är inte nog för att hinna ta igen månader av tomma email-inkorgar och tysta telefoner. Jag är urusel på att höra av mig men har bestämt mig för att bli bättre. De senaste två helgerna tyckte jag att det var en smart ide´ att ringa folk i Sverige från min mobil. Medan Andreas imiterade Jessica Anderssons extremt pinsamma sexdans från Eurovision 2006 ringde jag Fredrik och förklarade hur mycket jag uppskattar honom som vän. Det kostade multum men det är det värt. Jag älskar er kompisar, jag hoppas ni vet om det.

Hur som helst; den 9:onde januari flög jag till Bukarest för att sedan ta nattåget till Chisinau alldeles ensam. Efter att bara några dagar tidigare ha sett den franska filmen ”Ils” , som knappast kan ses som ett franskt välkomnande av Rumäniens inträde i EU, var jag såklart livrädd för att bli mördad. Rädslan försvann dock ganska snabbt efter att jag hört att två amerikaner från peace corp fanns i samma vagn. Ibland är det rätt tryggt med amerikaner även om vi alla skrattar åt dem i smyg. De är ju bara för charmiga i sin naivitet. ”yeaaaaaaaah we’ll help you at the bordeeeeeerrr” tyckte jag mig höra dem säga till nån stackare på tåget. Please, ge mig en rast.

I Chisinau är allt nästan som vanligt, men bara nästan.
Efter ett litet email-battle och prata-ut-om-situationen-i-lägenheten har blev vår vän polacken riktigt trevlig. Han började diska (visserligen fortfarande utan diskmedel) och föreslog gemensamma utflykter. Så helt plötsligt en dag förra veckan droppade han nyheten om att han kommer att börja jobba i Transnistrien istället. Trots hans ansträngningar vore det falskt att inte erkänna att det kändes som en liten försenad julklapp. Att bo fem personer (sex när herr T från fisfrankrike är på besök) i en fyrarummare har varit mer en påfrestande. Julklapp nummer två fick vi i ungefär samma veva. Lillfransyskan betedde sig som ett as i en vecka och berättade sedan att hon ville prova att bo på flyktingcentret. ”Det känns inte riktigt som förut i lägenheten” sa hon när jag frågade vad orsaken var. Förmodligen syftade hon på de nya reglerna, bort med kommunistsystemet- alla delar med alla som i praktiken innebar att det var vi andra som gjorde allt- och FRAM MED INDIVIDEN. Klart att det kommer som en chock att plötsligt behöva betala och laga sin egen mat. Lillstumpan. Lite tråkigt känns det ändå men känslan av att bli av med ännu ett irritationsobjekt är ganska tillfredställande. Nu kan hon hålla sig där borta och springa barfota med sin franske pojkvän med skitfula byxor och bara vara såå volontärig HELA DAGARNA. Mohooo.

Så här elak är jag inte varje dag men jag är duktigt less på det där två dagisstjärtarna. Det var fullkomligt outhärdligt att jobba med dem och tro mig jag har verkligen försökt. Men det är svårt att jobba med personer som är så fokuserade på sin egen självbekräftelse att allt annat blir oviktigt. Och situationen med resten av personalen på min forna arbetsplats känner ni väl redan till.

Man behöver väl knappast vara rasist för att inse att en desorienterad afrikan
som bott i Moldavien sedan det var en del av Sovjetunionen, inte är den man
helst vill ha till chef.

Alltså spenderar jag nu den mesta av tiden på Independent Journalism Center där jag bland annat ska ordna en engelsk diskussionsklubb för journalisteleverna. I fredags diskuterade vi migration och det slutade med att två av eleverna började jiddra om rysk versus rumänsk kultur. Foarte intresant!

Det är kanske inte vad varken jag hade tänkt mig från början. Jag går inte runt och delar ut mat till skrikande flyktingbarn och emellanåt känns det jävligt meningslöst det jag gör (som nu när jag sitter i källaren och mysbloggar och skickar skvallermejl till kompisar som jobbar några gator bort). Men jag kan i alla fall trösta mig att jag försöker och det är fanimej alltid något. Jag har aldrig nätverkt (haha, gud.älskar det ordet) så mycket i hela mitt liv och vissa av människorna jag träffar gör mig verkligen tårögd. Som när jag var på besök hos en organisation som jobbar för vuxna utvecklingsstörda. Personalen som bestod av några äldre damer i 60-års åldern (sorry mamma) var så himla fina. Det tog två timmar att visa mig runt i byggnaden som blivit utsatt för en brand några månader tidigare. Och innan jag gick därifrån fick jag en ljusstake som något av "barnen" hade gjort. Den var jätteful men jag blev jätteglad ändå. Så söta!

Nu ska det jobbas,
Puss

2006-12-25T01:53:00.000-08:00

Häftig jul

2006-12-24T09:13:00.000-08:00

God jul mina vänner. Nu är jag hemma i sverige efter ett hårt 5-dagars-helvete utan el. Äntligen har jag tillgång till en dator som man kan lägga upp bilder ifrån. Här är lite bilder på mig och mina häftiga kompisar. Jag hoppas vi fortsatter göra lika häftiga grejer nästa år!

Helg i morker

2006-12-16T08:33:00.000-08:00

Utan el till pa mandag!

Dagens natundersokning

2006-12-14T00:43:00.000-08:00

Do you believe that Russia's ban on imports of wines from Moldova is of a political nature? yes 90.1%
no 8.2%
don`t know 1.5%
Total: 3830 votes

En man av folket

2006-12-13T08:49:00.000-08:00

Hej och ha. Stromavbrott for vilken gang i ordningen? Becksvart i lagenheten och jag har flytt till det fladiga hej-vi-forsoker-vara-trendiga-och-spela-lite-techno-internetcafeet som ligger fem minuter fran var lagenhet. Jag kom just pa att det ar ett skamt att det finns fler intertcafeer i Chisinau an vad det finns i Uppsala. Uppsala, du kammar inte hem manga pluspoang kan jag saga. Anda ska det bli skont att se dig igen om lite drygt en vecka. Du ar som en gammal finne man bara vantar pa att fa klamma.

Sedan sist har det mesta kretsat kring den arliga julbazaren dar vi skulle promota var coordinerande organisation ADVIT (det ar sa mycket organisationer att halla reda pa nu sa jag vet inte ens om jag orkar forklara)samt forsoka tjana lite pengar. trots att vi hade haft sakert tre veckor pa oss att forbereda oss slutade det anda med att jag, Andreas och fransmannen knadade lussebullar och pepparkakor till halv tre i fredags. Ett mega lazer-tack till SIDA-Susanna som lat och stoka ner i Chsinaus kanske finaste lagenhet. Det var skont att slippa den franska visselmusiken och fa umgas med de sina ett tag. Jag ska aldrig glomma vart jag kommer ifran. Hallalujah. Julbazaren var i alla fall himla trevlig och vi hade vart stand bredvid den vitryska ambassaden, en given succe forstas. Jag, polacken och Andreas slogs om en bok om Lukasjenko. Tyvarr hade jag for tillfallet inte nog med pangar sa nu far jag ga in till Andreas rum om jag vill ha en skymt av denna otroligt underhallande bok med temat "Lukasjenko-en man av folket". hade det har varit min egen dator hade jag lagt upp lite bilder sa hade ni sjalva fatt se. I ord gar de att beskriva ungefar sa har:"Lukasjenko hjalper fattiga tanter over gatan", "Lukasjenko i en
havreaker", "Lukasjenko i Ryssland", "Lukasjenko bland barn". Vitryssland, jag maste dit. NU.

Japp. Idag traffade jag min moldaviska kompis Romeo (ja, han heter faktiskt sa) och jag tvingande honom att sta ut med min langsaaama rumanska. Det ar ganska tacksamt att umgas med Romeo. han blir glad sa fort jag bara forsoker och tycker liksom alla andra moldaver att det ar jattekul att jag kommit just till deras land. De ar sa fina allihopa att man bara vill ta med dem hem. Hur som helst sa ordnade romeo och jag en (ett ?) roundtable pa ULIM-universitet forra veckan. Temat var flyktingar och rasism. Efterat kom flera av de sota moldavtjejerna fram till mig och var sa tacksamma over att vi upplyst dem om att den radanade situationen. tror att vi kommer att kunna gora en hel del bra grejer och det kanns faktiskt bra att komma tillbaka nasta ar igen.

Hata varlden, alska Moldavien.

P.s En dag ska jag skriva en uppsats om hur manga vardelosa organisationer det finns i varlden. D.s

Iubire!

2006-12-04T12:24:00.000-08:00

Ibland slumpar sig saker och ting sa att man plotsligt sitter bredvid Bert Karlsson och tittar pa nar helt fruktansvarda barn framfor horribla latar i Bukarest. Eurovision Junior kan ha varit bland det olidligaste jag nagonsin skadat, men samtidigt valdigt valdigt roligt. Kvallen toppades med dans pa De ja vu, dar stamningen var en mix av strandad finslandsfarja och studentnation. Detta ar absolut inte menat som nagot negativt for nar dj:n spelade iubire eller vad fan nu laten heter sa var jag sa sjukt NOJD.Jag, Fab, Andreas och svettiga rumaner. Det minnet ska jag spara i min allra finaste ask!

Bukafest

2006-12-01T23:44:00.000-08:00

Livsgnistan aterfunnen i Bucaresti. Stackars Andreas bara spzr medan jag och Fabban far forstaklassig guidning av min rumanske van Maurius. Staden ar precis lika gra och ful som jag forestallt mig men det spelar anda ingen roll. Vi har traffat nagra riktigt bra manniskor och skulle vi fa bestamma skulle vi ta med dom tillbaka till Chsinau och gora dom till vara arbetskamrater. Jag har tusen planer och kanner mig som om jag skulle kunna satta mig pa gatan, med en gitarr och spela we are the world. Haha. visserligen skulle jag skjuta mig sjalv om jag gick sa langt men ni forstar sakert kanslan.

Hur som helst ar folk helt vansinniga har. Euintradet narmar sig och det viftas med Euflaggor overallt och pa kvallarna ar staden upplzst av jattekitschiga Eufargade neonljus. Sjalv kan jag inte lata bli att undra hur det gick till nar det har landet ansags uppfzlla de kriterier ssom ett medlemskap kraver. jag alskar Rumanien, det ar inte det, men hur ska det har ga_ Halla_

jaj.har var vi igar

Salut

2006-11-30T00:25:00.000-08:00

Sitter i en ganska fladig datasal med ett tiotal moldaviska journalistelever. ar har for att kolla in vad de gor och fa mer insikt i hur IJC arbetar. An sa lange kanner jag mig ganska obehovd och malplacerad men jag trostar mig med att det inte ar alla som skulle vaga utsatta sig sjalva for den dagliga fornedring som jag upplever har nere. Visserligen pratar de flesta bra engelska men det gar ju inte att komma ifran att mina bristfalliga kunskaper i rumanska medfor ett automatiskt utforandeskap. Och
tyvarr kan jag inte klandra nagon annan an mig sjalv. Efter manader av tyskastudier pa Akademie fur Fremdsprachen i berlin har jag drabbats av nagon post-traumatisk spraktrotthet. Helt arligt kan jag nog rakna de ganger jag jag gjort laxan pa en hand. Det har med sprak ar dessutom ganska knepigt i Moldavien.

Det officiella nationalspraket ar moldovan language (det ska inte vara sa stor skilland mellan moldaviskaoch rumanska men fragan ar omdebatterad. Jag sager i alla fall att jag pluggar rumanska)men pa grund av sovjetunionens russifiering ar ryskan idag det sprak som nar flest manniskor i Moldavien. Manga pratar bada spraken flytande, dock ar det pa det stora hela fler manniskor som kan ryska an rumanska. Detta innebar ocksa att det finns en del manniskor ( inte alltfor sallan omnamnda som ryssar) som faktiskt bara pratar ryska. Det ska till och med finnas hogt uppsatta politiker som inte klarar att fora en konversation pa rumanska.

Med tanke pa historien och alla de ar rumanskan inte ens fick skrivas med latinska bokstaver, ar det val kanske inte konstigt att fragan ar kanslig. Och med en situation som denna ar det heller inte sa enkelt for en svenne som jag att veta vilket sprak man ska lara sig. Sjalvklart ar ryskan mycket mer anvandbar aven utanfor moldaviens granser, men samtidigt hor jag det valdigt sallan pa mitt nya jobb. Jag vet ocksa att det finns andra arbetsplatser dar det mycket val kan vara precis tvartom. Att forsoka integrera sig i det har lilla skitlandet ar med andra ord inte sa latt. Nagon som har lust att prova?

Jag tvekade lange om vilket sprak jag skulle lagga energi pa men valet foll slutligen pa rumanska.

1. rumanien gar med i EU efter arsskiftet och rumanska kan bli ett attraktivt sprak att kunna
2. rumanska ar lattare aven om det inte ar sa latt som alla javla fransman pastar (de har ju helt andra forutsattningar med samma sprakstam och allt)
3. Ryska kan jag lara mig senare
4. Det ar lite av ett statement att lara sig rumanska. Lite bajs pa Putin ni vet.

Om cirka fem timmar drar jag, fab och andreas till Bukarest. 12 timmar pa ett tag. jag langtar!

Lonely planet, jag gor slut!

2006-11-29T02:38:00.000-08:00

Jag tankte skriva att jag kande mig som Carrie I Sex and the city men kom ganska snart pa ett det nog inte finns sa manga likheter mellan oss forutom att vi bada skriver pa en laptop med ett askfat bredvid. Jag ser javligt risig ut idag och jag tror inte att carrie tittar ut mot att gratt, genomdeperimerande 13vaningshus och dessutom har en katt svassande i koket.

Sedan jag kom tillbaka fran Kiev har livet varit ganska langsamt har. Det ar svart att fa ett novembergratt Chisinau att framsta som spannande jamfort med Kievs storsdtadspuls. Visserligen ar jag ingen storsstadsmanniska och visserligen har jag aldrig sett nagot mer oststatsruffigt an vissa delar av Kiev. Men med min fina Jonas, var otroligt centralt belagna lagenhet med obergansad mangd varmvatten och cirka 700 Tv-kanaler, god mat och fantastisk somn sa blev det fem mycket bra dagar. Jonas ar nog den basta reskamraten jag nagonsin haft. Jag fick skrika och gnalla over det forbannat svara kyrilliska alfabetet och vara hur sur som helst men jonas vara bara glad anda. Jag begick ju ocksa en hel del nyborjartabbar som jag trodde var omojligt for en person som borjade resa sjalv vid 14arsalder.

Till saken hor namligen den att det ar ganska svart att vara i Kiev om man inte kan ryska och har lite koll. Detta var jag mycket val medveten om nar jag satte mig pa den helt outhardligt horribla bussen till Kiev klockan halv tio tisdagen den 7 november. Darfor hade jag bett Andreas (som varit dar nagar veckor tidigare) att skriva en vagbeskrivning till flygplatsen. Nar jag vaknade upp i Kiev morgonen efter, ratt sa sjukt stel i nacken efter 10 timmars bussfard, upptackte jag hade lyckats glomma bade karta och beskrivning i Chisinau. Jag overvagde att lagga mig ner pa gatan och be nagon kora over mig riktigt langsamt men borjade till sist efter en ratt anstrangande process att leta mig till Metron. Jag hade ju dessutom lyckats med konststycket att inte ladda mobilen sa det ukrainska simkortet jag varit forutseende nog att kopa i odessa helgen innan kom ju inte direkt till stor anvandning. Jag tog mig slutligen till Independet Square (ni minns val bilderna fran orangea revolutionen?)men gav sedan upp och tog en taxi till flygplatsen. Innan dess hade jag hunnit kanna mig bade som en missanpassad chartersvenne och svettig tont pa samma gang.

De foljande dagarna fick vi klara oss med Lonely planets odetaljerade karta dar gatnamnen var skrivna med latinska bokstaver. Det blev som en lang gissningslek aven om jag kan de flesta bokstaverna vid det har laget. Vi var ju naturligtvis for sega for att sjalva leta reda pa en ny karta och blev ratt tacksamma nar vi hittade en pa en helt orimligt dyr restaurang.

Det var nagra intressanta dagar vi upplevde tillsammans med Lonely planet. Inte for att vi fick ut det mesta mojliga utav Kiev utan mer for att jag aterigen fick det bekraftat; Lonely planet ar en overskattad guide for amerikaner som vill ata pizza och inte vill se annat an de absolut nodvandigaste. Det finns ingen personlig touch som ger staderna/landerna den utger sig for att guida rattvisa. For nagra ar sedan tog jag en titt i Lonely Planet sweden och bladdrade snabbt fram till sidorna om Uppsala. Saffets och williams liksom; HALLA ar det bara jag som kanner ett spontant NEJ NEJ? For att inte tala om Lonely Planet Moldavien. jag har redan namnt hur den ganska sa felaktigt beskriver Chisinaus uteliv men det ar inte det enda. Varfor tipsa om Andys pizza (en moldavisk snabbmatskedja som inte helt ovantat hamtat sina influenser fran USA) nar det finns en miljon mysiga "kantinas" dar du kan kopa en lunch for priset av 10 svenska kronor och dessutom ata i basta Sovjet miljo?

Det ar naturligtvis subjektivt det har med att resa och vad man gillar och sa. Jag hajar anda inte varfor alla backpackers springer omkring med sina Lonely Planets nar det finns sidor som Hospitality Club (www.hospital dar man kan hitta folk som kan ge en bade gratis uppehalle och personliga guideturer.

I helgen ska jag gora ett nytt forsok att ta mig harifran. Nasta anhalt ar Bukarest och den har gangen ska jag ta vara pa de kontakter som jag har dar. Atat!

Jag alskar Sverige

2006-11-27T05:38:00.000-08:00

Den 21 december ses vi igen.

Etha Sekret

2006-11-06T10:04:00.000-08:00

Helgen blev lite annorlunda an jag tankt mig. I fredags var jag skitsur efter att ha blivit forolampad av hogsta honset for IOM (international organisation for migration. organisationen som andreas jobbar for). Jag var tydligen sot men borde visa mer hud (va fan det ar vinter, kallt och jag tjanar inte 60 000 i manaden som du gor javla SKITGUBBE!). Patetiskt att en sadan person kan fa vara chef for en organisation som bland annat verkar for att forhindra trafficking. Det ar INTE okej.

Bara for att trotsa mig sjalv och min seghet (22 ar och redan trott gammal tant. ar det mojligt?) bestamde jag mig klockan halv sju morgonen darpa for att aka till odessa (hamnstad i sodra Ukraina). Fabienne och Andreas hade redan kopt biljetter dagen innan men jag som velade in i sista fick bara hoppas pa det basta. Val framme vid biljettkassan mottes vi av beskedet att 7.45-bussen till Odessa av nagon outgrundlig anledning inte gick. For att slippa vanta i iskylan pa Gara de Nord akte vi istallet till Mcdonalds for att njuta av deras fantastiska frukost. Sedan jag kom hit har jag atit pa donken sakert 6 ganger om inte mer. Risigt, men vad gor man inte for att stilla hemlangtan.

Som sagt var Odessaresan fran borjan tankt att vara en spontan resa utan alltfor stora anstrangningar. Men att bussen inte ens gick nar den skulle var bara borjan pa nagot som kandes som en evighet. For att komma till Odessa maste man namligen ta sig in och ut ur Transnistrien samt in i Ukraina. Det ar ungefar lika jobbigt som det later och sjalvklart blev vi offer for de transnistriska gransvakternas tristess. Pa ditvagen blev vi (eller Andreas som kan ryska) utfragde om diverse skitgrejer. Vem var till exempel Andreas flickvan?
-Etha Sekret (det ar en hemlighet) svarade Andreas och log hemlighetsfullt. Pa vagen tillbaka var det dock inte riktigt lika kul. Nu skulle vi betala, eller ge en "present" som gransvakten uttryckte det. 100 lei blev priset men sa har i efterhand ska vi nog vara glada for att det inte blev mer. Det lar inte vara helt ovanligt att de begar runt 100 euro. Jag blev skitsur igen och skrek nagot opassande att det var helt vansinnigt eftersom det inte ens ar ett riktigt land. Tyvarr inte sa mycket att gora at.De gor var de vill, det ar bara att acceptera.

Odessa var i alla fall jattefint och vi at for forsta gangen pa tre mander mat som verkligen smakade nagot. Jag langtar redan till varen. Da ska jag, med minst en dags marginal, aka tillbaka och bada i Svarta havet och flanera langs den fororenade kajen. Om tid och pengar finns tanker jag sedan ta baten over till Krimhalvon. Dar ska jag bosatta mig for alltid och forsorja mig pa att smuggla vapen eller flyktingar (ah nej, tvangstanke.forlat).

/Malinka

P.s jag har klippt mig hos en jattesur frisor.ser ut som en borttappad pudel. Hoppas du vill hanga med mig anda Jonas. Puss d.s

thank you European comission-this is what we do with your money

2006-11-03T08:35:00.002-08:00

Fredag igen och jag ar smasjuk. Igen. Kanske inte sa konstigt med tanke pa att min kropp inte bestar av nagonting numera. jag ser ut som om jag nyss blivit utslappt fran Auschwitz, helt galet. Planerar att ta igen det under Sverigebesoket i jul men jag kan ju upplysa er redan nu om att jag INTE kommer att tolerera nagra kommentarer om min vikt. Bara sa ni vet tjockisar.

Hur som helst, det ar helg och jag har ett enormt behov av att festa. For forsta gangen pa lange kanner jag att jag saknar Berlin. Lite klubb, lite variation pa manniskor, lite bra musik lite festa till tio pa morgonen. You know what I mean. Chisinau i all ara men att som lonely planet kalla det for en av Europas most party-bent capitals ar val nagot overdrivet. Inte for att lonely planet ar en tillforlitlig guide nar det galler fest, men anda. Att ga ut i Chisinau handlar ganska mycket om flashiga lokaler, halvnaka tjejer, strippor i fjaderdrakter som dansar samre an svenska indiekillar och gamla, ackliga man som garna raggar pa yngre tjejer. Alla ser likadana ut och gor man nagot opassande (typ dricker ol lite for nara dansgolvet)kommer nagot pullo till vakt och sager at en.

Det sags att ungefar en fjardedel av Moldaviens befolkning soker lyckan i utlandet och det tog inte lang tid att forsta varfor tjejerna i det har landet ar sa sjukt mycket snyggare an i manga andra lander. Snygg tjej pa klubb blir upptackt av rik snubbe fran Utlandet, later det som en historia man hort forut? Det ar annu vidrigare nar man ser det med egna ogon skulle jag dock vilja saga.

Jag har visserligen aldrig haft problem med att ha kul aven pa stallen dar jag kanner mig malplacerad och har till och med lyckats haft riktigt kul ute under risiga forutsattningar. det galler aven Moldavien. Problemet ar bara det att man garna vill ha valmojligheter. Har blir man ju chockad nar ser en gothare pa stan (hande faktiskt igar).

Istallet brukar vi blattar (en salig blanding av alltifran barfotavolontarer till SIDAfolk) traffas och ha vara egna fester. Inte allt for sallan slutar det med att jag, Fab, Nath och Andreas dansar ensamma i koket. Garna pa bordet med filmkameran pa. I borjan var glasogon fran 7O-talet ett staende inslag. Men sedan drygt en manad tillbaka fattas ett par av dem. Jag skulle namligen forsoka kasta ut Andreas fran vart kara planbyggehus. Andreas blev sa radd att han tappade bade glasogonen och cigaretten han hade i handen. Det var en katastrof forstas sa vi begav oss ut mitt inatten for att leta bland hundbajsen. Tyvarr ar det enda vi har kvar fran den kvallen en sju minuters lang film dar man man bland annat hor Andreas besvara sig over att moldavisk sperma ar javligt sunkig nar den ligger i buskar.

Jajaj. vet inte rikgit vad jag ville saga med det har.Kanske bara ge en rapport fran Moldaviens klubbliv. Jag vet att det finns flera som undrar.

En sak till bara om nojeslivet; sedan jag kom hit har det ordnats mer festivaler och gatufester har an vad det gor i Uppsala under tre ar. Det tycke ar jag sager en hel del om min kara gamla hemstad.

Lite hemlangtan

2006-11-02T00:58:00.000-08:00

Motet gick bra. Verkar sjukt intressant.

Hoppas bara att det loser sig med allt det praktiska. men nagon gang ska val jag ah flyt ocksa.

De har satt pa varmen i varat hus nu (dock inte i Fabienne och Nathalies rum)vilket javla skamt. Kan bara forestalla mig hur mycket vi kommer frysa nar det blir 20 minus som det visst brukar bli har om vintrarna.

Langtar lite hem idag. Eller mest till stockholm faktiskt. Konstigt med tanke pa att jag aldrig riktigt tyckt om den staden. Mina stockholmsbesok brukar alltid sluta med att jag star och skriker vulgara ord for mig sjalv och forbannar stockholmspacket. vet inte varfor jag plostligt andrat uppfattning. Kanske beror det pa min fantastiskt glattiga bok "vanninan" som handlar och glamorusoa stockholmskvinnor och deras relationsproblem. Verkligen skitbra. Star fast vid jag har sagt tidigare; film och bocker ar till for underhallning inte for att ge intellektuell stimulans. jaaaaa

Den efterlangtade uppdateringen

2006-11-01T03:35:00.000-08:00

Jag har gett dig for lite uppmarksamhet bloggen, jag vet. Men det vore meningslost att skylla pa nagot annat an att jag helt enkelt inte haft lust. Bortsett fran ett par ganger da jag verkligen forsokt men blivit motarbetat av seg uppkoppling och urladdade batterier har jag mest fatt angest av ordet blogg. jag har antingen kant mig alldeles for pretentios/personlig eller for crazy och rastlos for att ta igen var forlorade tid. Ratt fisigt egentligen but here we go:

Det har varit nagra valdigt kaotiska veckor for Big Brother Moldavien. Sen de nya volontarerna kom (polacken och fransmannen-ja annu en. Frankofiler finns det gott om i det har landet) har ganska mycket forandrats. Forutom att maten alltid tar slut har hemma och badrummet alltid luktar svett har vi fatt tillokning pa jobbet. Att slapa hit fyra volontarer till en organisation som saknar allt vad struktur heter ar for mig lika med en katastrof. Och om folk hade skott sina jobb som de far betalt for att gora sa hade den enkelt kunnat undvikas. Istallet har det blivit en ganska ohallbar situaton dar jag, om jag far saga det sjalv, dragit det tyngsta lasset for att astadkomma nagot slags forbattring. Jag har legat i, spenderat timmar med att forsoka kommunicera med min chef ( en seeeeeeeeeeeg afrikan som glommer precis allt han sager) och brakat pa var koordinerande organisation for att de inte lyssnat pa mig tidigare. Jag har fort mesiga personers talan for att jag inte pallar att se dem bli nedtryckta av nagon gammal stofil som inte fattat att det ar 2006 .

Det har blivit lite gjort och resultatet har val snarare blivit att manga flyktingar forlorat sitt fortroende for mig ocksa. Det ar inte sa att de sagt det rakt ut men jag ser det pa dem. De ar lessna pa att deras liv star stilla och att absolut INGEN gor nagot for att fa det att ga frammat igen. Men det ar val klart att jag fattade att det skulle bli svart har i Moldavien. Jag var ganska val insatt i landets situation innan jag akte hit och tankte val att det svaraste skulle; Det ar som de tva forelasarna fran Osterrike sa till Fabienne „det ar svart att jobba har for ingen vill se nagon forandring“. Hur som helst verkar det som om mitt gnall antligen fatt gehor; idag har jag ett mote med Independet Journalist Centre for att diskutera om jag eventuellt kan borja jobba dar istallet. Skulle det inte funka finns det en mojlighet att jag kan borja jobba for Main directorate for Refugees som bland annat har hand om asylarenden. Det finns naturligtvis inget som sager att det ar enklare dar ( sega strukturer ar val ett av Moldaviens huvudproblem)
men nu ar det iaf jag som statt for researchen sjalv.Att behova valja mellan dessa alternativ kanns som ett lyxproblem men jag befarar att det kommer bli en hel del byrakratisk skit innan det blir mojligt.

Vi far se, jag kanner mig trots allt gaska nojd. Jag angrar inte en sekund att jag valde Moldavien. Jag har nagra riktigt bra vanner har, sadana dar som man far fjarilar i magen av att vara med, och ibland ar jag med om riktigt spexiga saker. Mina favoritupplevelser fran Oktober manad:

- Den transnistriske passkontrollanten som grattade mig pa fodelsedagen. Kanske maste man vara har eller i nagot annat
postsovjetiskt land for att fatta hur stort det ar att bli vanligt bemott av nagon i en mer auktoritar stallning. Schappy birthday var fodelsedagens hojdpunkt nast efter leninstatyn.

-Poliserna som mot 50 lei lat mig och polacken aka med i polisbilen fran aeroport till Botanica. Visserligen for ett sjukligt overpris for den strackan men det var absolut vart varenda ore. Moldavisk korruption ar sa mycket battre live.

- Moldavkvinann som forsokte para ihop mg med hennes nittionarige son. Pga min sugiga rumanska blev jag darfor stalkad en hel helg innan jag sa BYE BYE pa ett kanske lie val hart satt.

-Min och fabiennes utflykt till landsbygden dar det var massa djur och fjuniga moldavkillar som bjod oss pa hemmagjort vin och frukt. Bilderna ar helt oslagbara. Ska laggas upp.

- allsang till Phil collins i bakluckan pa en moldavisk bil, en helt vanlig sondag

- Oststatspopen saklart

Yes, och Kiev nasta vecka!

Big brother Moldavien

2006-10-24T14:57:00.000-07:00

Det hander for mycket har just nu. Alldeles for. EN uppdatering av alla intriger SKA komma. Men inte nu med en flaska cricovavin och fem sprak i huvudet.

Nagra heta ledtradar kan jag i alla fall ge

1.
2. Golvmoppen till frisyr haller inte
3. ALLA brakar
4. Jag alskar Fabienne och Andreas
5. Det har landet ar sjukt
6. Jag ar i kiev mellan den 8 och 12 november for att vara med min efterlangtade jonas
7. Sannolikt kommer mina arbetsuppgifter forandras till det battre
8. Jag trivs Moldavien men far panikutbrott pa sega strukturer och manniskor vagrar smarbeta
9.Min moldaviska journalistkompis och jag smider MYCKET bra planer

Jag suger, jag vet. Men skulle ni vara har skulle ni fatta varfor.

happy birthday

2006-10-08T01:36:00.000-07:00

Gattis Malin 22 ar!

Fodelsedagen firas med en seeeg tripp till Transnistrien. Vinfestivalen igar (12timmars vindrickande, aterkommer med mer info) gor ju inte att man kanner sig sa valdigt motiverad men det blir sakert en upplevelse. Jag ser mest fram emot att fa se Leninstatyerna. Nagon gang i framtiden ska jag gora en resa med staty och monument-tema. Forhoppningsvis kan jag svanga forbi Turkmensistan och titta pa Turkmenbashis guldstatyer. Det vore guld!

Puss

hata hata haaataaaa

2006-10-06T01:27:00.000-07:00

Just nu skulle jag vilja tortera min chef for att att han ar den mest odugliga manniska jag nagonsin traffat. Han ar fullkomligt genompantad och den har gangen gar det inte att bortforklara med min vanliga anti-chef-installning. Att det finns kulturskillander som jag maste acceptera haller inte heller. Vi pratar alltsa om en manniska som sjalv tar sig rattigheten att komma sent eller inte ens dyka upp till moten och som sedan har mage att pasta att han tycker det ar viktigt att halla tiden. Att han dessutom pratar skit om allt och alla pa ett sa sjukt oproffsigt satt gor ju inte att han plockar pluspoang direkt. Jag har blivit motarbetat i 2 manaders tid nu och har lessnat sa javla hart. I mitt huvud gar han daror en plagsam dod till motes.

FY FAN!

Ledsna djur

2006-10-05T13:12:00.000-07:00

Idag har jag varit pa varldens risigaste zoo. Mest minnesvart var ett lejon som lag utstrackt pa en trabrits. Han/hon sag ungefar likadan ut som jag nar jag aker buss. Inte sa javla pepp alltsa.

Stackars satar.
Det slog mig anda att skillnaden mellan djuren och manniskorna (framfor allt flyktingarna)inte ar sa valdigt stor. jag kan tanka mig att det kanns ungefar lika hopplost att sitta instangd i en bur som att hacka pa en flyktingforlaggning utan giltiga dokument. Moldavien ar "the dead end" som nagon sidasnubbe ganska passande uttryckte det.

kolla blicken

2006-10-02T05:30:00.001-07:00

Jag gick hem tidigare fran jobbet idag. Har varit matforgiftad i helgen (jag udviker narmare detaljer) och kanner mig fortfarande helt svag. Pa jobbet fick jag huvudvark efter att ha suttit och lyssnat pa hur min chef och en av de asylsokande skrek pa ryska i over en timme. Det handlade om pengar och korruption fast egentligen mest om missforstand. Glom allt som heter struktur och kommunikation. Det finns inte riktig har pa samma satt.

Tur att vi har internet hemma sa att man kan fa lite underhallning:

ska skane bli sjalvstandigt nu ocksa?

2006-10-01T08:39:00.000-07:00

Det har pratats en del om transinistriens referendum; 97 procent rostade for sjalvstandighet och sammanslagning med Ryssland. Vissa har dock varit mer engagerade an andra. Min 19-arige polske roomie akte till exempel till Transinistrien igar (ligger en timme fran Chisinau. Kostar cirka fyra svenska kronor for ett visum)for att visa sitt stod for detta icke internationellt erkanda land. Nar han kom hem berattade han stolt for allt och alla att han gatt med i en anti-EUorganisation. Ni kan sjalv lasa om det har:

Till alla lognhalsar

2006-10-01T08:01:00.000-07:00

Nar jag var yngre, sadar runt sexton sjutton, blev jag skitstressad av att lasa skunk och lunardagbocker (kan val liknas vid dagens bloggar). Nu sa har i efterhand kan jag nastan garantera att det alltfor hoga intaget av information om allt och alla var en bidragande orsak till att jag standigt kande mig liten och vardelos i jamforelse med alla andra. Jag laste om unga skribenter, folk som fatt skivkontrakt, de lyckliga paren och de lyckade resorna. Det kandes som om hela varlden tog tva steg framat medan jag ruttnade framfor datorn.

Trots att jag ganska snart fattade att det var ett destruktivit beteende som knappast gjorde mig gladare sa fortsatte jag lasandet. Det spelade heller ingen roll att jag visste att halften av det som skrev bara var forskonande omskrivningar av en trist vardag. Vi var nog ganska manga som led, det ar jag saker pa.

Nar jag sa flyttade till hetsstaden Berlin kom stressen och pressen fran annat hall och internetsnokandet hade inte lika stor del i mitt liv langre. Och efter att ha drunknat i en drink akte jag hem for att ateruppsta som en ny manniska. Numera laser jag skunkdagbocker och bloggar etc. med mer distans an tidigare. Visst kan kanslan av att man borde vara nagon annan an man at fortfarande gor sig pamind. jag och Andreas pratade om det haromdagen. Vi undrade vad det ar for fel pa oss; varfor sitter inte vi och gungar enthusiastiskt nar nagon galen moldavisk jazzmusiker spelar frenetiskt pa sin fiol? Och varfor vill inte vi umgas med flytkingar 24/7 som vissa av de andra volontarerna tycks vilja gora?

Vi kom fram till att den enda anledningen till varfor vi inte gor det och allt det andra som manga tycks forknippa med att vara volontar ar att vi faktiskt inte har nagon lust. Och skulle vi ha haft det sa ar det inget som hindrar oss.

Detsamma galler allt det andra. Anledningen till att jag inte hr en spikrak karriar vid 22 ars alder ar faktiskt bara att jag inte har tillrackligt med driv. Jag ar for lat och prioriterar andra saker i mitt liv. Darfor ser jag heller ingen som helst poang med att forsoka forskoan mitt liv och framstalla mig som en manniska som det gar sa jval bra for. Jag ar Malin. Vissa dagar helt outhardligt jobbig, andra helt oemotstandligt skon.

2006-09-19T13:34:00.000-07:00

En annorlunda vinter

2006-09-19T06:41:00.000-07:00

Det gar mot host i Chisinau. Loven borjar bli gula och pa natterna fryser vi redan om fotterna. Nagon berattade att vintarna blir kalla har. Kanske 20, ibland till och med upp mot 30-minusgrader. jag ska val vara arlig och saga som det ar; det ar inget jag ser fram emot. Vintarna i sverige ar jag ju van vid sedan lange, men den har vintern kommer att bli nagot utover det vanliga. Sa har nu pa sensommarn ar Chisinau, som kanske redan har framgatt, en ganska mysig och gron stad. Du kan sitta i parken vid Stefan cel mare, ga till consmulsjon och hyra trampbat, ata glass eller dricka fyrakronorol pa nagot av alla dessa cafeer. I sina basta stunder framstar moldaviens huvudstad nastan som vacker och de stora, graa byggnaderna ser bara maktiga ut. det ar med andra ord mycket svart att ta till sig att folk faktiskt svalter pa riktigt har. tar du dig ut pa landsbygden ar det naturligtvis lattare att forsta. Tank er svenskt 1800-tal med hast och vagn och tanter i hucklor sa kommer ni narmare den moldaviska landsbygdens verklighet.

Jag ar lite orolig for hur det kommer att kannas att vara har nar den forsta euforin av att befinna sig i ett land sa olikt sverige har lagt sig. nar det dessutom kommer vara minusgrader och oandligt gratt kommer det sakert vara extra tugnt att tanka pa vad alla sota tanter och gubbar som saljer frukt tar vagen. 200 kronor sags medellonen vara har. Hur lever man da nar man maste betala hyra, mat och el? for mig gar det inte ihop. Det ar obegripligt men det ar val kanske det jag far lara mig i vinter.

Allians ar lika med trams

2006-09-18T01:38:00.000-07:00

Borgarna vann. jag vet inte vad jag saga. betyg fran arskurs sex och sankta skatter kan bli en svensk katastrof. fast ganska spannande anda. jag ar nog anda fortfarande mest forundrad over hur hogerblocket kunde komma undan med att kalla sig ALLIANSEN. sa patetiskt; ar det bara jag som tycker det ar ackligt provocerande?

hur som helst sa har jag anda tappat allt intresse for svensk politik. pajkastning, tsunamitrams och partiska medier gjorde att jag lika garna hade kunnat rosta blankt. sjalvklart borde jag ha tagit mitt ansvar som medborgare och hej och ha men om 20 procent av svenskarna INTE rostar sa maste det val ocksa vara ett tecken pa att politikerna i viss man har misslyckats med att skapa engagemang. sa lange inte alla medborgare i ett land rostar sa finns det alltid anledning att diskutera orsakerna till varfor.

nog om det. jag ar i moldavien och ska vara har ett bra tag till. det ar vad jag bloggar om. det jag skrev innan kan ses som en parantes. nodvandig eller inte.

ar ledig idag sa jag passar pa att njuta av var fantastska sovjetiska lagenhet och alla dess tillgangar.igar fick familjen tillokning i form av en 19arig polack. radslan har legat och tryckt har hemma enda sedan vi fick beskedet for nagra veckor sedan. inte for att han rakar vara polack utan for att vi har det sa himla bra har och nummer fem i en lagenhet for fyra later inte, atminstone i teorin, som den basta forutsattningen for att friden ska behallas. att han dessutom sades vara katolik minskade ju inte direkt farhagorna. jag tror att alla pa nagot satt malade upp bilder av hur hallen forvandlades till biktstol och att tiden da vi festade i koket och skamtade om handikappade barn (jag ar varldsforbatrare pa dagtid, pa kvallstid ar jag bara malin.haha)var forbi. att resultatet blev att vart skabbiga men ack sa charmiga hem blev en plats man helst inte vill vara pa.

det ar ju sa klart for tidigt saga nagonting om det annu men jag har anda fatt ett positivt forsta intryck. mister P verkar vara bade rar, snall och energisk. och polck forstas.

nu ska jag fortsatta njuta av att jag kan lyssna pa non phixion pa hog volym utan att folk borjar gnalla om hiphop. sedan ska jag ta tag i min moldaviska framtid. det hander namligen mycket skumt har. nar jag orkar ska jag blogga seriost igen.

Puss

Byrakratisk overdos

2006-09-08T07:38:00.000-07:00

I tisdags var jag tvungen att aka till Rumanien for att forlanga mitt visum. Jag vet fortfarande inte varfor det inte gick att fixa ha. Det hor i och for sig inte till ovanligheterna att saker och ting inte foljer logiken i det har landet men man kan ju inte lata bli att undra: Nar ar det over?. Inte for att jag inte gillar Rumanien men det borjar bli smatt omojligt att bedriva nagot slags arbete nar man standigt maste fixa med papper och dokument. Idag skulle jag till exempel gora en kort visit pa posten for att postrosta innan jobbet. det tog tva TIMMAR eftersom de moldaver som ar berattigade till ett rumanskt pass skulle forsoka fixa det just idag. Hade jag inte traffat nagra jattesnalla moldaver som hjalpte mig tillratta hade jag nog lagt mig pa golvet och borjat skrika. jag har sa att saga tagit en REJAL overdos av moldavisk byrakrati. Jag kommer beova veckor for att ma bra igen.

Darfor ska jag dricka vodka hela helgen. Forhoppningvis med min nyfunna kompis fran posten. Jaj

Lite ny kunskap

2006-08-31T02:42:00.000-07:00

Crisis group har gjort en nyrapport om Moldavien och dess framtidsutsikter. Las det
har sa far ni koll. Det ar pa engelska men det tar hogst en kvart. read or die.

grattis moldavien 15 ar!

2006-08-30T12:16:00.000-07:00

I söndags fyllde Moldavien 15 år som självständig stat.Det firades med öl, sol och glada människor. Jag trampade i hästbajs och plockade tusen etnopoäng när jag etnodansade till det där bandet som kom sexa i melodifestivalen förra året. Det var lite absurbt att vara med om en stats femtonåriga födelsedag. vem vet vad som händer om ytterligare femton år? EU-Flaggan längst ned antyder väl en viss längtan...

sverige, jag kapitulerar

2006-08-23T13:23:00.000-07:00

jag och andreas pratar valdigt ofta om vad som ar svenskt och vad som inte ar det. det slutar nastan alltid med samma konstaterande; vi ar svenskar.till utseendet. till sattet. kort sagt helt igenom.

till exempel har vi bada tva valdigt svart att hantera det har med myckzt kroppskontqkt som tycks vara sa vanligt i manga andra kulturer an den svenska. detta innebar att vi daglign konfronteras med en rad problem. till exempel upplever qtminstone jag (qndreas vag till jobbet ar kortqre)80 minuters fasa nqr jqg tvingas ha ofrivlligt gruppsex pa en nastan alltid fullpqckad buss. nar bussen kranger till far man antingen en tjock mage, en svettig armhala eller ett par gigantiska brost i ryggen.

det verkqr fqktiskt som om det qr just pa bussresorna som vara svesnka rotter gor sig som mest paminda. de ganger da jag och andreas rakar befinna oss pa samma buss satter vi oss ganra sa langt ifran varandra som mojligt. "det qr ju skont att fa vara ifred".

det ar bara att saga tack och adjo till alla de ar jag har inbillat mig att jag ar annorlunda.jqg qr svensk. vqre sig jqg vill det eller ej.

(to be continued.det har tangentbordet qr felkontruerat eftersom det ar gjort i frqnkrike.maha)

Moldavien, var ligger det?

2006-08-21T07:31:00.000-07:00

Jag har sa lange jag kan minnas alltid haft en stark dragning till osteuropa. Ett av mina starkaste barndomsminnen var da jag och familjen bilade till Ungern, via Osttyskland och Tjeckien. Det var bara nagot ar efter det att muren foll och aven om jag kanske inte var medveten om vad det faktiskt innebar, sa minns jag att det fanns en kansla av att nagot nytt holl pa att handa. Jag minns ocksa valdigt starkt och tydligt betonghusen, den sunkiga rodbetssalladen och annat som skiljde sig avsevart fran det valordnade medelklassvenneomrde jag var uppvuxen i.

Intresset har val alltid varit en slags blandning av skrack och fortsjusning. Medan andra akte pa charter och hanglade med framlingar med harigt brost, akte jag och min basta kompis Linnea pa tagluff I Osteuropa. Ganska ofta hade vi valdigt kul men det hande ocksa att vi blev offer for man-uniform-vet-bast-mentaliteten som val kan ses som ett direkt arv fran de ar da allt och alla andades kommunism. En gang blev vi till exempel avslangda av ett tag mitt i polska buschen. Orsak: Linneas pass hade en liten spricka.

Att jag sedan borjade plugga osteuropakunskap kan val bara ses som en foljd av detta. Aven om jag larde mig ganska mycket som jag inte kunde innan tyckte jag anda ganska snart att universitet var for segt, sterilt och framfor allt forbannat avgranat. Det marktes ocksa snart ganska tydligt att det faktiskt ocksa var svart att anvanda ett och samma begrepp for ett omrade sa stort som Osteuropa. Jag sag forst bara det positiva I att sarskilja dessa lander. Jag menar aven om de varit under kommunistiskt styre under valdigt lang tid ar det anda stor skillnad pa till exempel Ukraina och Tjeckien. Att se skillnader ger saklart en mer rattvis bild av dessa landers utveckling och kultur. Efter ett tag blev det dock ganska tydligt att det fanns ett betydligt storre intresse for de lander som hade nagot att erbjuda i form av till exempel naturresurser eller dar det fanns en konflikt som riskerade att paverka Vasteuropa, kanske framfor allt EU, pa ett negativt satt. Foljden av detta blev alltsa att lander som till exempel Moldavien sallan omnamndes. Detta satt att avgransa sitt kunskapsomrade verkar galla aven for media och allmanheten I ovrigt. Hur manga kan till exempel peka ut var Moldavien ligger pa kartan? Hur manga vet over huvud taget att det ligger i Europa?

Jag tyckte det var fascinerande att ett land som faktiskt tillhor Europa kan ha gatt sa manga manniskor forbi. Nar jag sa fick chansen att aka pa volontarar till just Moldavien tackade jag ja. Enda fram till att det blev dags att aka gjorde jag allt for att fa reda pa mer om landet. Allmanhetens reaktioner var en kombination av nyfikenhet och faktiskt manga ganger ett visst forakt. Har ar nagra av de harliga kommentarer jag fatt:

“Moldavien, ar inte alla jattefula dar?”
“Moldavien, ja det ar ju ett land som ingen vet vad de ska gora at” (sagt av en professor pa Uppsala universitet. Tillaggas bor ocksa att tonen var ganska nedlatande och att han inte fortsatte diskussionen utan snabbt bytte amne)
“Det enda jag hort om Moldavien ar att det bara ar trafficking dar”

Nar jag var pa forberedelselager med volontarer som skulle till Afrika och Latinamerika tittade alla fragande pa mig och Andreas (min lagenhetskompis och hobbymake i Moldavien) varfor aka till Moldavien nar man kan aka och dansa salsa och dansa afriokansk dans tycktes vara fragan ingen vagade stalla.

Jag tror inte att jag kommer att kunna astadkomma nagot revolutionerande genom att vara i Moldavien. Men jag hoppas pa att sjalv kunna lara mig mer och kanske aven fa fler att forsta att det finns ett land mellan Ukraina och Rumanien. Det heter Moldavien och javligt mysigt. Manniskorna ar speciella men valdigt trevliga. Manga ar fattiga men har ambitioner och tanker pa manga satt som i Sverige.Och framfor allt ligger det I Europa. Jag tycker inte att jag behover forklara mer.

Paşaport

2006-08-18T06:48:00.000-07:00

I det här landet går man ingenstans utan sitt pass eller dokument. Efter att ha spenderat ytterligare en dag med att få färdigt alla papper så att vi kan vara här lagligt, är vi nu förpassade till lägenheten. Våra moldaviska värdar, vi kan kalla dem Mr Sergei och ,har hand om våra pass tills ikväll. Det är därför säkrast att stanna inomhus. Ganska bisarrt men är väl antagligen ytterligare ett arv från det gamla härliga sovjet. Jag tvivlar inte heller på att vi verkligen skulle kunna råka illa ut om polisen utförde en rutinkontroll. Häromdagen var jag på en marknad tillsammans med Nathalie (som jag bor och jobbar med) och M, en av de asylsökande som brukar hänga på charity centre for refugees. Helt plötsligt kom en av de tjusiga konstaplarna fram och vinkade lite nonchalant med handen. M visste precis vad som förväntades av honom och tog snabbt upp sina dokument som han alltid bär med sig. Jag blev arg och frågade, efter att polisen lämnat oss, varför han blivit kontrollerad.
- Jag är svart, vi blir alltid kontrollerade. Nu är jag visserligen inte svart och nog inte ens hälften så utsatt som M och de andra jag jobbar med. Men ändå. Poliser som inte arbetar emot befolkningen istället för med kan vara kapabla till i princip vad som helst.

Det är en av de negativa saker med Moldavien, absolut. Annars är jag absolut inte rätt person att klaga. Jag har pengar. Då kan man ha det precis lika bra här som i vilket annat europeiskt land som helst.

Helh, ljuva helg

2006-08-17T08:44:00.000-07:00

jag hade ganska myckett pretentiösa ambitioner men värmen och allt det nya har gjort mig till en degklump.Projeket har inte kommit igång riktigt än och lär väl inte göra det i mogron heller. För att jobba bo och jobba här krävs nämligen 3 dagar av läkarabesök och registrering tack gud att jag slapp gyntesta mig. jag tror inte jag behöver förklara varför jag känner mig oändligt tacksam över det. Att vara på ett moldaviskt sjukhus var ändå em upplevelse i sig. Tyvärr var jag för fin i kanten för att ta kort. Däremot tog jag kort på det här:

fest!

Det blir mycket östeuropeisk euorodisco annars.
ta seden dit man kommer som det brukar heta.
jag och andreas har för örigt bestämt oss för att ställa upp i melodifestivalen nästa år. Återkommer med mer info.

Rumänien nästa helg?

Det ar INTE rattvist

2006-08-15T07:43:00.000-07:00

svenska ar sa javla bortskamda. Fy fan.
Det ar allt jag orkar saga nu.

Text kommer, jag lovar

2006-08-14T13:07:00.000-07:00

moldaviska meloner vs mina.

nån grej i centrum.

så här ser jag ut när jag saknar jonas och när folk trängs.

fab är fab i köket.

blandade bilder

2006-08-13T03:50:00.000-07:00

testbilder från festen hemma hos oss

2006-08-13T03:38:00.000-07:00

Det går segt med bloggen. testar igen med bilder från fredagens fest.

2006-08-10T11:28:00.000-07:00

test:bilder!

2006-08-10T11:01:00.000-07:00

här är lite bilder från mina upllevelser hittills.

propellerplanet som tog mig och andreas från budapest till chisinau. bäst på resan var maten. mumma för ledsna grönsaker och kyckling som ser ut som omelett.(jag är ej ironisk)

trött svenne

2006-08-09T13:44:00.001-07:00

så gott folk. mitt första inlägg från moldavien blir ett kort sådant. jag kan inte sätta ord på det som händer just nu. det enda jag vet är att utsikten från mitt fönster inte längre är en gammal anrik nation eller som hos mina päron; en lummig medelklassgård. här känns allt väldigt mycket sovjet. jag kanske är galen, men jag tror att jag gillar et. väldigt mycket till och med. det var länge sedan jag kände mig så här tillfreds med det jag valt att göra. att vara käck och pigg och öppen för ett nytt land tar dock på krafterna. därav min lilla pinsamma tupplur i sightseeingbussen. huh. jag måste sova nu (vi har internet) men jag återkommer med närmare detlajer om lägenhetn, flygresan i proppellerplanet och alla fina moldaver jag träffat. hej hej

trött svenne

2006-08-09T13:44:00.000-07:00

dirty sanchez, jack ass

2006-06-29T14:41:00.000-07:00

någon dag ska jag blogga om hur outgrundligt trött jag är på att se rika grabbar tortera sina sladdriga pungar på MTV. Eftersom jag inte har kanalerna inställda på fjärrkontrollen blir detta en mycket obehaglig och tröttsam upplevelse för mig som tvingas zappa ett X antal gånger om dagen. fy!

Mitt schema i höst

2006-06-28T03:08:00.000-07:00

För er som känner att ni har behov av att ha koll på vad jag ska göra i höst:

Volunteer can also take part in co-ordinating youth exchange programmes run by host-coordinating organisation ADVIT “Europe Without Borders”: helping with new coming volunteers, taking part in local projects, assisting in interviewing national volunteers, who want to participate in youth exchange programmes out of Moldova;

A typical working week of the volunteer could be like this:

Monday:
10:00-12:00 individual assistance. Communication with certain refugee family, with purpose to reveal possible problems and needs, to bring them necessary information about coming cultural and another events in the Charity Centre;
12:00 –13:00 Monday meeting with supervisor. Discussion about new possible activities of the week;
13:00 –14:00 Lunch;
14:00 – 15:00 Pottery workshop. Help in co-ordinating pottery workshop for children and youth (10-18 years old);
15:00 – 16:30 Help in doing homework (10-17 years old);

Tuesday:
10:00 –12:00 individual assistance. Communication with certain refugee family, with purpose to reveal possible problems and needs, to bring them necessary information about coming cultural and another events in the Charity Centre;
12:00 – 14:00 free time for lunch;
14:00 –15:00 help in co-ordinating sport workshop for youth (10-18 years old). Winter time – table tennis, ping pong, chess, inside activities, summer time – football, volleyball, jogging and other outside activities;
15:00 –17:30 free time for language courses;
17:30 – 18:30 help in co-ordinating computer courses for refugee and their families (basic skills of using PC)
Wednesday:
10:00 –12:00 individual assistance. Communication with certain refugee family, with purpose to reveal possible problems and needs, to bring them necessary information about coming cultural and another events in the Charity Centre;
12:00-13:00 lunch;
13:00 –14:30 visit to State Refugee Centre. Meeting with Centre’s staff, discussion about new possible projects together;
14:30- 16:00 Help in doing homework (10-17 years old);

Thursday:
10:00 –12:00 individual assistance. Communication with certain refugee family, with purpose to reveal possible problems and needs, to bring them necessary information about coming cultural and another events in the Charity Centre;
12:00 –14:00 free time for lunch;
14:00 –16:00 assistance in library. Keeping records about incoming/ outcoming books, preparing presentations about new books in the library;
16:00 – 17:30 free time for language courses;

Friday:
10:00 –12:00 individual assistance. Communication with certain refugee family, with purpose to reveal possible problems and needs, to bring them necessary information about coming cultural and another events in the Charity Centre;
12:00 –13:00 Friday meeting with supervisor: follow-up about week’s activities, feedback, new ideas;
13:00 –15:00 free time for lunch;
15:00 –16:00 Friday activities for youth, for example: pottery exhibition, music concert, sport contest, book presentation;
16:00 –17:00 assistance in foreign language workshop for youth (18-30 years old). Help in preparing materials, exercises, learning games;

Saturday and Sundays – free;

In carrying out /her service the volunteer will never be alone, as she will always be supported by the staff and the supervisor.
The volunteer will have 2 days of holidays per month which can be accumulated and taken, upon previous agreement with the project supervisor.

När såg vi senast så många engagerade män?

2006-06-26T02:38:00.000-07:00

jag ägnar ungefär två timmar om dagen åt att surfa på aftonbladet.se. idag gick jag äntligen med i läsarnas forum. Detta blev mitt första inlägg:

Jag älskar fotboll. Det gör jag verkligen. Ändå blir jag lika besviken varje gång det spelas ett stort mästerskap. Inte så mycket på Sveriges mediokra resultat utan mer för att allt runtomkring sporten fortfarande är så starkt förknippat med män och sexism.

Redan innan VM tog Aftonbladet och andra tidningar upp debatten om den ökade sexhandeln i och med Fotbolls-VM. Ett flertal kända fotbollsprofiler förklarade tydligt, ofta med en viss irritation över att frågan ens kom på tal, att fotboll och ställningstaganden inte hörde ihop. Må så vara att enskilda spelare kanske inte hade behövt ställa sig upp och säga sitt. Inte för att det hade varit så mycket begärt men det är klart att jag fattar att de inte är det de får betalt för. De ska koncentrera sig på att kicka boll. That's it. Men hade det varit för mycket begärt att herr Lagrell och hans släptåg hade gått ut med ett statement att svenska fotbollsförbundet tar avstånd från vidriga sexhandel som besvisligen ökar i samband med fotbolls-VM? Tydligen.

Även om fotbollsförbundet verkar tycka att det är för mycket begärt är det tragiskt att män i övrigt lyser med sin frånvaro så fort debatten kommer på tal. Istället för att elda upp sig kring hur kvinnor från främst Östeuropa utnyttjas av den västerländske mannens makt skriks halsar hesa över missade målchanser och misslyckade matcher. Inte för att det ena egentligen behöver utesluta det andra. Det går att kombinera både och. jag lät också som en whiskeykärring dagen efter Sveriges vinst mot Trinidad & Tobago. Men jag sparade samtidigt tillräckligt med energi för att orka ta upp en debatt kring något som gör mig så fruktansvärt illa berörd.
Jag är övertygad om att det finns många killar som håller med mig. Men varför är det så få som vågar säga det rakt ut?

Nip/Tuck- nej tack!

2006-06-25T15:00:00.000-07:00

För några veckor sedan såg jag och min bästa kompis Lisa en film som heter "begär". den handlade om en man som satte på sin sons tjej. Stämningen i filmen var extremt laddad och tryckande rakt igenom, vilket kanske är förklarligt med tanke på dess tema. Efteråt ville jag gråta. Filmer/TV-serier med infekterade relationer får mig alltid att må illa. Ikväll hände det igen. Nip/Tuck ska ha all cred i världen för att sin originalitet och snygga foto. Ändå tror jag att jag måste sluta se på det. Varenda karaktär känns lömsk och falsk och väldigt få scener skildrar det fina som faktiskt finns människor emellan. Jag är ingen peace and love-hippie men för mycket skit känns inte relevant att se på film. Det måste finnas bättre sätt att avsluta sin helg med än en känsla av illamående på grund av att alla ens egna spöken återigen övertar tankeverksamheten.

östeuropa

2006-06-23T04:00:00.000-07:00

"jag är så glad att östeuropa finns, det känns som mitt barn!"

nygammal blogg

2006-06-22T04:13:00.000-07:00

jag har varit en mesig bloggare fram till nu. blogg.se var inget för mig. jag gör ett nytt försök med blogspot och ser och jag pallar trycket